| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÄNGA bläŋ3a2, v. -er, -de, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
(hvard.)
1) [jfr motsv. anv. i nor. dial.] bliga l. snegla skarpt l. stickande l. ilsket l. lömskt o. d. Kolmodin Qv.-sp. 2: 256 (1750). Ingen torstig nästa / Satt och blängde (på gubben Noaks tid). Bellman 4: 81 (1791). Till onda tecken (hos en häst) räknas .. blängande ögon. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 26 (1836). Han blängde, som en tjur på en köttmånglare. Crusenstolpe Tessin 2: 74 (1847). Hans ögon blängde så svart som sot. Fröding N. dikt. 33 (1894). Karl Olssen blängde snedt på nykomlingen. Hülphers Ångermanl. 15 (1900). O. blänger argt. Hallström Erot. 127 (1908). — särsk.
a) [jfr sv. dial. blänka yögon, glo, blänga (Finl.)] (†) i uttr. blänga (så l. så beskaffade) ögon, kasta (så l. så beskaffade) blickar. När hon (dvs. Rättvisan) någon gång visar sig, blänger man på henne tvära ögon och anser (dvs. ser på) henne värre än en Smulgråt sine gäster. Dalin Arg. 2: 43 (1734, 1754). Han .. / Igenom fönster-gluggen glor, / Och på en fattig pilt et retadt öga blänger. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 68 (1795).
b) om egenskaper o. d.: på ett obehagligt sätt lysa fram (ur ngns ögon). Afund ur hans (dvs. den oförnöjdes) ögon blänger. J. Wallenberg 27 (c. 1765). Ur allas glosögon blängde den jordbundenhet, som i likhet med djuret går på fyra ben. Lundegärd Dr. Marg. 1: 169 (1905).
2) i allmännare anv.: titta, bliga, stirra, glo. På en gång blängde hon med sina stora, mörka ögon skarpt på honom. Bremer Grann. 2: 94 (1837); jfr 1. Nu blängde de allesammans på mig och utbrusto derefter i ett enhälligt skratt. Backman Reuter Bræsig 34 (1872; t. kuckten). Då .. en räf infann sig och helt lugnt satte sig att ”blänga” på henne. Santesson I Sv. 48 (1887).
3) (†) blicka med strålande ögon? blicka öppet o. gladt? Skön som den vackra våren, / .. När hon (dvs. Barbara) blängde / Och sig trängde, / Främst bland Nymphernas skara. Bellman 1: 228 (1786). Tolf tättskockade par kringsvängde på golfvet i polska, / Stolta, med ögonen blängande qvinnorna, männerna åter / Ödmjukt böjande hufvudet ned med blickarna sänkta. Runeberg 1: 114 (1832). (Han) Fattade (brännvins-)flaskan och drack och blängde med ögat af glädje. Därs. 357 (1841).
Särskilda förbindelser:
BLÄNGA TILL 10 4. till 1: kasta en ilsken blick. ”Den ene (af gästerna i Blåkulla) hade blott ett enda öga, / ”Och när det blängde till, så blef jag (åsnan Markall) rädd. Markalls sömnl. nätter 2: 154 (1821). Gammelgäddan blängde till och visade tänderna ett tag. Forsslund Djur 176 (1900).
Spalt B 3603 band 5, 1917