Publicerad 1918   Lämna synpunkter
BOHVETE bω3~ve2te, n., sällan (bygdemålsfärgadt) r. l. m. (Retzius Flora oec. 534 (1806; jämte n.), F. Böök i SD(R) 1918, nr 81 B, s. 6); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. (i bet. olika slag af bohvete) -en.
Ordformer
(bo- Var. rer. 42 (1538) osv. bog- Oxenst. brefv. 11: 758 (1640: Boghvetegryn), Orrelius Köpm.-lex. (1797). bok- Tillandz B 7 a (1683), 2 NF (1905; med hänv. till bohvete))
Etymologi
[liksom d. boghvede (o. kanske förmedladt af detta) af mnt. bokwete, af bok, bokollon, o. wete, hvete; jfr holl. boekweit (hvaraf sannol. eng. buckwheat), t. buchweizen, äfvensom nylat. fagopyrum, af lat. fagus, bok, o. gr. πυρός, hvete. Namnet hänför sig till frukternas likhet med bokollon o. deras om hvete erinrande smak o. användning. Växlingen mellan formerna bo-, bog-, bok- kan bero på skiftande betoning. Formen bog- kan dessutom sammanhänga med inlåning från dan. o. formen bok- bero på anslutning till BOK, sbst.1, föranledd af inverkan från d. l. t. (jfr uppgiften: Man säger allmänneligen bohvete eller bovete .., och borde fördenskull så skrifva: men efter det Tyska ordet Buchwäitzen vill man änteligen rätta sig, så att man skrifver bokhvete. Hof Skrifs. 255 (1753)); jfr BOFINK]
1) den till människoföda o. kreatursfoder i sht förr odlade växten Fagopyrum esculentum Mönch; äfv. om närstående arter l. hela släktet Fagopyrum, i hvilket fall F. esculentum benämnes vanligt l. (förr) allmänt bohvete; i äldre språkprof från Finl. afses vanl. Fagopyrum tataricum Gärtn., som noggrannare benämnes tatariskt l. (förr) sibiriskt bohvete. Helsingius F 1 a (1587). Boohwete behöfwer icke synnerlig feet Åker, icke heller synnerligt Bruuk (dvs. skötsel). I. Erici Colerus 1: 105 (c. 1645). Bohvete gör de vida sandfälten (i Skåne) snöhvita och af honung välluktande. Linné Sk. X (1751). Bohvetet härstammar från Japan och Siberien. Wahlberg Foderv. 284 (1835). Får jag tid, så kommer jag, sa’ bohveten. Landgren Ordspr. 61 (1889; med syftning på att bohvetet mognar sent). Bohvetet, som af hanseatiska köpmän fördes till Gotland (under medeltiden). Fries Människ. infl. på vårt lands veg. 9 (1895). — jfr BUSK-, SILFVER-, TATAR-, VING-, ÅKER-BOHVETE.
2) om fröna af den under 1 anförda växten. Var. rer. 42 (1538). Att han besteller 3 eller 4 tunnor bohvete i Schåne till köpz, som duger att såå. G. I:s reg. 25: 590 (1555). Boohwete är warmt, men icke så tort som Rijs, födher mindre än Rågh och Korn. Palmcron Sund. sp. 39 (1642). Bohvete, brukas mäst til gröt, bakas ock bröd deraf för nöd skull. Linné Diet. 2: 166 (c. 1750).
Ssgr: A: (1) BOHVETE-BINDEGRÄS. [jfr d. vild boghvede, t. buchwinde, wilder buchweizen, eng. climbing buckwheat; växten är nära besläktad med bohvetet] (†) växten Polygonum convolvulus Lin., åkerbinda. Tillandz B 3 a (1683). —
(1) -BLAD. Bohvete-blad gröna plåckade (användas) til gul färg. Rothof Hush. 53 (1762). —
(1) -FÄLT. Linné Sk. XIII (1751). —
(2) -GRYN. (bohvets- Kalm Resa 1: 114 (1753)) Oxenst. brefv. 11: 707 (1637). Bohvete-gryn, til gröt och välling, en allmän föda i Skåne och andra södra orter. Rothof Hush. 53 (1762). —
(2) -GRÖPE. —
(2) -GRÖT. Sydow God afton 22 (cit. fr. c. 1720). Slätt-Boen i Skåne, som äter de mästa aftnar sin Bokhvete-gröt, blifver häraf tiock ock fast. Linné i VetAH 1744, s. 119. Tre gånger i veckan bestods bohvetegröt till middagen (i Runebergs hem). Vasenius Topelius 1: 413 (1912). —
(1) -HALM. Bohvetehalm ätes af ingen annan än mager och svulten boskap. Rothof Hush. 53 (1762). —
(2) -KAKA. Oec. 170 (1730). Ahrenberg Män. 2: 185 (1907; i fråga om finska förh.). —
(2) -KLI. Bohvete-kli kan man göda höns och Capuner med. Rothof Hush. 53 (1762). —
(1) -LAND, pl. =. (numera föga br.) bohveteåker. Gadd Landtsk. 3: 439 (1777). Sv. mossk.-fören. tidskr. 1888, s. 184. —
(2) -MJÖL. Oec. 172 (1730). Bohvete-miölet brukas allmänt i hushållet som hvetemiöl, samt altid hälre än kornmiöl. Gadd Landtsk. 3: 450 (1777). Grotenfelt Landtbr. i Finl. 88 (1896). —
(2) -MUNK. visst bakverk. Warg 517 (1755). —
(1) -RIS. [jfr ÄRT-RIS] (föga br.) bohvetehalm. Gadd Landtsk. 3: 190 (1777). —
(1, 2) -SJUKA. bohveteutslag. —
(1, 2) -SKÖRD. —
(2) -SOPPA. (Mot rödsot använder man) Ris- Hirs- eller Bohvetesoppa. Haartman Sjukd. 297 (1765). —
(2) -STÄRKELSE. Jönsson Gagnv. 83 (1910). —
(1, 2) -SÄD. Bohvetesäd är ofta ångersäd. Landgren Ordspr. 12 (1889). —
(1, 2) -UTSLAG~20 l. ~02. veter. jfr -SJUKA samt BETT 4 b. SFS 1863, nr 32, s. 13. Bohveteutslag. Hos hvitfläckiga eller hvita djur, vanligen får och svin, sällan nötkreatur, hvilka utfodras med bohvete, uppstår ofta en sjukdom, som visar sig genom rodnad, svullnad och ömhet i de med hvita hår beklädda delarne af huden. (Wennerholm o.) Svensson Husdj. sjukd. 61 (1892). —
(1) -ÅKER. (bohvets- Strindberg Dikt. 158 (1883)) Nilsson Fauna II. 2: 6 (1834).
B (föga br.): BOHVETS-GRYN, -ÅKER, se A.

 

Spalt B 3715 band 5, 1918

Webbansvarig