Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÅDE bå3de2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; stundom BÅDA bå3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(båd(h)- Månsson Siöb. 56 (1644) osv. bod(h)- Månsson Siöb. 10 (1644), Hiärne 3 Hdskr. 5 (c. 1716). — både Månsson Rättf. 1: 19 (1916), Lindroth Tjörn 1: 172 (1922). båda (boda) Månsson Siöb. 16 (1644), Östergren (1917). pl. bådar (bod(h)ar) Månsson Siöb. 10 (1644) osv. bådor (bodor) Månsson Siöb. 10 (1644), Östergren (1917). båar Ekström Sättet 47 (1845), Lindhé Ledf. 285 (1903). — bö Wallbeck-Hallgren VandrEl. 24 (1910: böar, pl.))
Etymologi
[sv. dial. båd (Östergötl.), båda (Finl.), boa (Västerb.), båe, böe, bö (Bohusl.), motsv. nor. baae, nor. dial. bode, blindskär, isl. boði, vågornas brytning öfver ett blindskär, äfv.: blindskär; eg. samma ord som fsv. buþi (i ssgrna sändebuþi, ölbuþi); jfr BUD. Ordet har sannol. närmast syftat på vågornas brytning ss. tecken till l. bebådande ett grund o. senare kommit att användas om den af brytningen markerade klippan]
i hafsbrynet liggande låg klippa; eg. om sådan som ej räcker ända upp till vattenytan, utan endast märkes gm vågornas brytning mot densamma. Månsson Siöb. 10 (1644). Sälskytten, skötläggarn och torskfiskarn känna de vilda bådarna längst ute. Mörne SvJord. 11 (1915).

 

Spalt B 4684 band 5, 1924

Webbansvarig