Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
DACIER da4sier, äfv. DAKER -ker, äfv. DACER, -ser, m.; best. -n; pl. =.
individ tillhörande den folkstam af tracisk härstamning som vid vår tideräknings början bebodde det efter dem uppkallade landet Dacien vid nedre Donaus norra strand o. som anses utgöra hufvudbeståndsdelen af de nuvarande rumänierna; jfr GETER o. RUMÄNIER. Schroderus Hoff. väck. 36 (1616). Rudbeck Atl. 1: 614 (1679). Wennerdahl Lex. myth. 202 (1748). Dacierna .. bebodde det nuvarande Moldau och Vallachiet samt Siebenbürgen. Ekelund Medelt. hist. 11 (1828). Ännu mer blottställde han (dvs. Domitianus) Roms ära i ett krig mot Dacierne. Becker Verldshist. III. 3: 59 (1830). Geterna blefvo vid början af vår tideräkning undanträngda af dacierna. NF 3: 734 (1879). Norr om Donau bo rumänerna, som uppstått ur en blandning af daker och slaver med romerske nybyggare, af hvilka de lånat sitt språk. Svensén Jorden 313 (1887).
Anm. I språkvetenskaplig o. etnografisk terminologi användes dakorumänier l. -rumäner [jfr t. dakorumäne, fr. dacoroumain] ss. namn på de i den gamla romerska provinsen Dacien boende rumänierna; motsatt istro-, macedo-rumänier l. -rumäner. Härtill har bildats adj. dakorumänsk, äfv. -rumänisk, stundom -rumansk l. -romansk (NF 3: 775 (1879)) [jfr d. dako-rumænsk, t. dakorumänisch, -romanisch, fr. daco-roumain, -romain, -roman] med afledn. dakorumänska (Noreen Vårt spr. 1: 69 (1903)), äfv. -rumäniska, om det af dakorumänierna talade språket.
Spalt D 5 band 6, 1905