DALJA dal3ja2, v. -ade; jfr DALJ.
Etymologi
[jfr sv. dial. dalja (Rietz), dalga (Vendell Ordb. öfv. östsv. dial.), dali (Freudenthal Ordb. öfv. Närpesm.), nor. dalga, tukta, ödmjuka, dalja, delje, slå, dunka, dänga, samt nt. daljen, doljen, sbst. pl., slag, o. nht. dial. dalgen, v. (se E. Hellquist i Arkiv f. nord. filol. 15: 237 (1899) o. där citerad litt.), hvilket torde vara lån från nt.; jfr för öfr. C. C. Uhlenbeck i Beitr. z. gesch. d. d. spr. 27: 121 (1902) o. Walde Lat. etym. wb. (1905; under falx)]
(hvard. o. bygdemålsfärgadt) prygla, klå (opp). Jag ska dalja pojken, så att han inte far med lögn en gång till.
Särskilda förbindelser:
DALJA OM10 4. dalja. Om herrn ville .. ta piskan och dalja om henne (dvs. stoet) litet. Wetterbergh Genrem. 102 (1842).
DALJA PÅ10 4. klå på (ngn). Wenström (1891).
DALJA TILL10 4. klå l. slå till (ngn).
