| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOPPA dop3a2, sbst.4, n. l. r.; best. -at l. -an.
1) (i bygdemålsfärgadt spr.) om sås, spad, mjölk o. d. som man vid intagande af vissa födoämnen använder att doppa i; jfr DOPP, sbst.3 1. Bättre mager soppa, än intet doppa. Rhodin Ordspr. 9 (1807; möjl. verb). Ett fat med gröt och dertill doppa af vin eller en blandning af svagdricka och sirup kringbjöds. Bergman Gotl. skildr. 255 (1882). Aldrig behöfde han titta snålt efter doppa till potatisen. Benedictsson Folkl. 90 (1887). — jfr FLÄSK-, GRÖT-DOPPA.
2) (i sht i Norrl.) = DOPP, sbst.3 1 slutet. Strindberg Fagervik 84 (1902). Vad stunden led om, frambars kaffe och doppa på bordet. Högberg Frib. 45 (1910).
Spalt D 1978 band 7, 1920