| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRINKARE driŋ3kare2, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) († utom ss. senare led i ssgr) person som dricker l. brukar dricka (ngt). Bacchus .. är .. en Gud öfver vin och dess drinckare. Bliberg Acerra 137 (1737).
2) på dryckenskap begifven l. åt dryckenskapslasten hemfallen mansperson, supare, alkoholist, fyllerist, fyllbult, suput. 1Kor. 5: 11 (NT 1526). The drinkare och slösare warda fattighe. Ordspr. 23: 21 (Bib. 1541). Drinckare blij stimpare. Grubb 156 (1665). När Drinckaren siuknar, och Narren blijr arm, så ähret vthe medh bådha. Dens. 581. VetAH 1804, s. 82. — jfr VANE-DRINKARE.
-HEM. hem där en l. flera af familjens medlemmar äro hemfallna åt dryckenskapslasten. —
-HUMÖR. Ett lustigt humör — drinkarehumöret — som avfärdar de allvarligaste saker med skämtord, är icke ovanligt (i kronisk alkoholism). Svenson Sinnessj. 104 (1907). —
-MÄSSA. The Påueskas penninga Messor, afflatz messor .., drinckare och soffuare messor, vigilier .., och huad sådant meer är aff then bedrägeliga siäla hielp och efftergärd som hoos the Påueska plägar skee för eller effter the dödha. LPetri Kyrkost. 67 b (1566).
Spalt D 2178 band 7, 1922