| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRISTA dris3ta2, v. -ade (ipf. driste Wennerberg 4: 33 (1885; tillf., afsedt ss. arkaism)). vbalsbst. -AN (†, Emporagrius Piper B 1 b (1650)), -ANDE (knappast br., Wingård 2: 92 (1824)).
— jfr FÖRDRISTA.
1) vara nog dristig (att), djärfvas, töras; dels enbart (numera i sht i högre stil) åtföljdt af inf. med l. (numera oftare) utan att, ngn gg af obj. (numera bl. ett obest. pron. l. i uttr. sådana som drista ett ord, ett afgörande steg o. d.); dels refl. (förr ngn gg äfv. [jfr DJÄRFVAS] dep.) med åtföljande inf., numera oftast föregången af att l. till att (förr äfv. enbart af till), l. med rörelseadverbial. — jfr TILLDRISTA.
a) hafva mod till (att göra ngt), våga, våga sig på (att göra ngt). Frå then daghen drijstadhe sigh ingen till ath frågha honom någhot meer. Mat. 22: 46 (NT 1526); jfr DRISTA SIG TILL. Latt tu (brefvet) komma honum til handa, ty bönderna .. drijsta jcke sielffue bära thet fram. GR 6: 325 (1529). Icke hadhe iagh heller någhon tröst, hielp eller rådh aff minne Slächt, hwilke intet dristades någhot annat göra än thet Domina (dvs. klosterföreståndarinnan) behagadhe. Lælius Jungf. C 7 a (1591). Muræus Arndt 2: 393 (1648). En stackars Prästman, som intet dristade sig til prästemöte för sin okunnighet skull. Dalin Arg. 1: 73 (1733, 1754). Dessa frågor dristar jag mig icke att besvara. Verd. 1886, s. 288. Ingen har .. dristat ett oppositionellt ord. NDA 1915, nr 97, s. 2. — (†) Allmogen i Värmelandh drista våldh och mottvilligheett. RP 7: 320 (1638).
b) vara nog oförsynt l. förmäten l. understå sig l. tillåta sig (att göra ngt). GR 8: 299 (1533). Vidh vår högste straff och ogunst, hvar nogon utan lagligh förfall dristede sigh til sodane vår stämpningh gänom försumelse försitie. RA 2: 1 (1561); jfr DRISTA SIG TILL. Vndertijden (dvs. stundom) drista sigh vppenbara syndare gåå till Herrans Bordh. KOF 1: 231 (1575). Then sägs bryta eedz-öre, som dristar sig til at giöra thet Konungen sielf hafwer med eed förplichtat sig icke wilja giöra. Spegel 91 (1712). Erik segersälls och Sven tjugeskäggs maka, .. som med döden straffade småkonungar när de dristade fria till henne. Hildebrand Medelt. 1: 65 (1879). — med försvagad bet. i höflighetsfraser. Jag dristar besvära Hr Archiatern med de 2 inneliggande brefungar. JJBjörnståhl (1769?) hos Linné Bref I. 3: 235. Jag dristar försäkra om min eviga tacksamhet. Ristell Vis. 13 (1787).
2) med prep. på: förtrösta l. lita l. förlita sig på l. sätta sin lit l. sitt hopp till (ngt l. ngn), bygga på (ngt l. ngn); numera bl. ngn gg arkaiserande i sådana uttr. som drista på sig själf, på (sin) egen kraft, på sin rättvisa sak o. d. Tu (måste) platt intit drista på tich sielff eller på tina gerningar vtan lijta på gudh aleena. OPetri 1Post. 36 a (1528). Rijker man dristar på Gullet. Grubb 687 (1665). Okänd och utan anvisning, dristade jag på mit svänska ansikte, och blef väl bemött allestäds. Wallenberg Gal. 154 (1771; uppl. 1921). Att icke alltför mycket drista på sin lycka. Afzelius Sag. IX. 1: 65 (1859). — (†) refl. GR 4: 206 (1527). Iagh will edher quädha och låtha Förstå, / om Fäm .. stÿcke (herregunst, ett rosenfärgadt kläde, aprilväder, dobbel o. kvinnors kärlek), / der man sicg icke skall drista vppå. Visb. 1: 181 (c. 1620). — jfr PÅDRISTA.
1) (†) tr.: våga låta (ngn) komma fram l. framträda o. d. Endoch i icke törre driste honom fram. GR 14: 335 (1542).
2) refl. l. (numera bl. ngn gg i högre stil) intr.: våga l. djärfvas komma fram l. framträda. Börk Darius 717 (1688; refl.). Flugor få skam, / Som drista sig fram / Till elden för när. OGyllenborg Vitt. 73 (c. 1705). Du (fiende) dristar ej ur dina gömslen fram. Wallin Vitt. 1: 224 (1817). —
DRISTA PÅ10 4. våga sig på, våga (ngt).
a) (föga br.) tr. Någon dristade (sällan) på försök att komma åt den lockande, förbjudna frukten. Öman Ungd. 157 (1889).
b) refl. Som iagh för opassligheet skull, eij dristar mig på någon reesa. VDAkt. 1695, nr 357. PFahlbeck i StatsvT 1900, s. 242. —
DRISTA SIG TILL10 0 4. Drista sig till att göra något. —
DRISTA SIG UT10 0 4.
1) våga begifva sig ut. Jagh ehr .. så opassligh, at jagh intet vell töör drista migh uth för denna kiöldhen. OxBr. 11: 129 (1647).
2) (föga br.) med prep. med: våga komma fram med (ett förslag, sin mening o. d.). Borgeskapet och Sochnen, sijntes såsom dhe eij dristadhe sigh uth medh dhet dhe hade i sinnet. VDAkt. 1692, nr 17 (i handl. fr. 1688).
Spalt D 2179 band 7, 1922