Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DURA dɯ3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(bygdemålsfärgadt, numera mindre br.) sofva, i sht lätt, slumra. Och var det en skräckelig stor storm den natten, att det skeppet flög, så att ingen kunde dura därpå heller röra sig. Horn Lefv. 122 (c. 1657). Almqvist Grimst. 29 (1839). Lundell (1893).
Spalt D 2383 band 7, 1923