Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EMBLEM aŋble4m, äv. am- l. äm-, äv. -ä4m (anngblä´m Dalin), n. (r. l. m. DA 1793, nr 19, s. 4); best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet embleme. — i lat.-gr. form: emblema KKD 6: 284 (1719), Scherping Cober 2: 183 (1737))
Etymologi
[liksom dan. o. t. emblem av fr. emblème, emblem, av (lat. emblema, n., o.) gr. ἒμβλημα, n., inlagt arbete, inlagd figur m. m.]
sinnebild, tecken (som antyder ngts innebörd l. bestämmelse, äv. ägare o. d.); symbol; stundom: bomärke, vapen; äv. bildl. Handelns, sjöfartens, jaktens (osv.) emblemer. Kunglighetens, guldsmedsskråets emblemer. Den första, som hos Romarne brukat detta embleme (dvs. palmen ss. segertecken). Retzius Flora Virg. 81 (1809). (De grekiska koloniernas förbindelse med moderlandet antyddes bl. a.) genom antagandet af samma emblemer på mynten. Palmblad Fornk. 1: 61 (1843). (Familjen) Estes emblem, örnen och den heraldiska liljan. Söderhjelm Ital. renäss. 355 (1907). — jfr FREDS-, KRIGS-, OFFER-EMBLEM m. fl.
Avledn.: EMBLEMATIK, r. (†) sinnebildskonst; sinnebildslära. Bergklint M. sam. 1: 227 (1781). Hammarsköld Sv. vitt. 1: 294 (1818). —
EMBLEMATISK, adj. [jfr fr. emblématique] sinnebildlig, symbolisk. Emblematiske figurer. Kling Spectator Y 1 b (1735). (Regaliernas) emblematiska betydelser. Leopold 3: 312 (1801, 1816).

 

Spalt E 497 band 7, 1922

Webbansvarig