| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EVEM evem4, pron.
Anm. Ordet användes numera bl. ngn gg arkaiserande i bet. 1. Enligt Adlerbeth FörslSAOB (1788) brukades det på hans tid ”i den simplare och allmännare stylen häldre än Eho”. I våra dagar är evem betydligt sällsyntare än EHO, trol. därför att numera, sedan båda orden äro föråldrade, evem icke kännes tillräckligt arkaistiskt, eftersom dess senare ssgsled är fullt br. Ngn gg torde det ha användts för att undvika EHO ss. oblik kasus, ss. i språkprovet från 1908 under 1.
1) [jfr E-, pref.1 4 a] (jfr anm. ovan) ss. allmänt relativt pron., inledande en allmän relativsats, i vilken förr stundom förekom ett eg. pleonastiskt helst l. ock l. då (jfr anm. till E-, pref.1 8): vem än (som), vem som helst som, vemhelst som; stundom liktydigt med: var och en som, envar som. Ee hwem thet ær mera mooth eller medt. GR 3: 183 (1526). Ehwem iagh wil beskåda, / Tu meer alltijdh, / Synes migh blijdh. Wivallius Dikt. 55 (1630). Ehvem du ock är, / O, låt mig i frid! ropte ångstfull Elina. Lenngren 207 (1795). Jag litar nu (ej) längre på bud, från ehvem de må komma. Lagerlöf HomOd. 10 (1908).
2) [jfr anm. till EHO 2] (†) ss. (mer l. mindre klart utpräglat) obest. pron. med syftning på en efterföljande, av som (ngn gg av där) inledd relativ bisats, ofta liktydigt med: var och en, envar; stundom med ett eg. pleonastiskt helst l. ock i den efterföljande relativsatsen (jfr anm. till E-, pref.1 8). Ehvem, som honom möter, gesvindt / Den slog han ned till fot. SvFolkv. 1: 134. GR 22: 402 (1551). Hans Kong. Mtt (vill) giärne .. holle troo och loffwen, ehwem som helsth H. Ko. Mtt thett loffuer och tilsäger. SvTr. 4: 555 (1566). Wy skola ihiälslå / Ehwem, som will till fönstret gå. Asteropherus 43 (1609). Ehvem som kände Fröken Betsy kan tänka hvad nu Fru Munden skulle lida. Chenon Heywood 4: 20 (1773). Schönberg Bref 3: 6 (1778).
3) (†) ss. interrogativt pron.
a) inledande en indirekt frågesats.
α) [jfr E-, pref.1 4 a] ss. allmänt interrogativt pron.: vem (som) än. (Det) giör mig lika mycket, / Ehvem jag håller med. Dalin Arg. 2: nr 21, s. 5 (1734; uppl. 1754: Hvem som).
β) [jfr E-, pref.1 6] ss. egentligt interrogativt pron.: vem (som). Se nw, och märck nw / Ehwem tigh biuder bäst. Messenius Disa 34 (1611). Vill någon det (dvs. bytet) taga, då skall det bli hördt / ehvem som är starkast af Jättar och Jotar. Ling As. 54 (1833).
b) [jfr E-, pref.1 6] inledande en direkt fråga: vem. Ehwem är vnder himmelens högd, / som lÿckan haar altidh i händer? Wivallius Dikt. 87 (1632).
Spalt E 787 band 7, 1922