| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRAM ssgr (forts.):
(1) -TILL, adv. (förr ofta skrivet ss. två ord) på framsidan; åt framsidan till; på l. i främre delen; motsatt: baktill. Söderman ExBook 99 (1679). Var arbetare (i Höganäs gruva) har en gruvlampa fäst framtill på sin mössa. Sandström NatArb. 1: 76 (1908). Geirröd var framtill i farkosten. Brate Edda 40 (1913). —
(5) -TILLRA. (mindre br.) tillra fram. Lind 1: 929 (1749). Uti dälderna framtilrade somligstäds någon liten bäck med et klart Cristall vatten. Kalm Resa 2: 221 (1756). Hahnsson (1896). —
(5) -TINDRA. (mindre br.) om stjärna o. därmed jämförbart lysande föremål: lysa fram med ett tindrande sken, tindra fram; förr äv. om sol l. måne: stråla fram; äv. oeg. om tår, öga o. d. Vi (se) .. i våra år, esomoftast oförmodade ljus framtindra. Celsius PVetA 1768, s. 5 (i bild). PoetK 1812, s. 57 (om solen). Stjernan, som länge af moln var betäckt, framtindrade åter. Stagnelius (SVS) 2: 53 (c. 1820). Månan .. framtindrande ur en tunn sky i hela sin glans. Atterbom LÖ 1: 281 (1824). Under den breda pannan framtindrade .. ett par ögon utan någon bestämd färg, men serdeles lifliga och kringsväfvande. Blanche Våln. 41 (1847). En tår framtindrade i deras ögon. Mellin Nov. 1: 190 (1865). —
(5) -TITTA, -ning (föga br., Kexél 2: 147 (1780)). titta fram; hastigt l. förstulet blicka fram; ofta bildl.; äv.: hastigt träda fram för ögat l. skymta fram bakom ngt annat. De späda plantor, som utur jordens sköte framtitta. Höpken 1: 179 (1753). Vid dessa skrällande ljud .. framtittade hastigt ur ett öppet fönster tvänne leende flickansigten. Braun Mårt. 166 (1856). Ett par gamla skinnstolar med framtittande stoppning. Topelius Vint. I. 1: 74 (1863, 1880). Öfverallt framtittar den jesuitiska moralen. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 114 (1898). Mellan parker och trädgårdar framtitta det nya Visbys hemtrefliga hus och stugor. 2NF 32: 797 (1921). —
(5) -TONA, v.1, -ing. (föga br.)
1) tr., med avs. på sång, melodi o. d.: frambringa i o. gm toner, låta tona fram; framsjunga; äv. oeg. Säve Aristoph. 49 (1869). De instrument, hvilka fordom framtonade den ensliga vallarlåten. Uppl. 2: 428 (1908). (tillf.) föredraga (ngt) i sjungande ton. På detta tröttsamma sätt framtona sin prädikan. Leopold i LBÄ 7—8: 37 (1797).
2) intr.: tona, tona fram; ljuda. Från Syd-Amerika anföres, att .. ur brunnsöppningar (dånet vid jordbävningar) tyckes framtona synnerligen kraftigt. NF 7: 1351 (1884). bildl. En efterklang, som framtonar ur ett strängaspel af egendomlig känslostämning. Atterbom PoesH 3: 41 (1848). —
(5) -TONA, v.2 [efter d. fremtone; jfr FÖRTONA] (i vitter stil, mindre br.) framträda l. visa sig (på visst sätt). Här och hvar .. en reslig, rak furustam som en kal, svagt framtonande mastspira. Knöppel SvRidd. 130 (1912). —
(5) -TONING, sbst.2 [efter d. fremtoning; jfr -TONA, v.2] (föga br.) framträdande, sätt på vilket ngt framträder l. visar sig; äv. konkretare: företeelse, fenomen. För romarne var konsten .. den lyx man högst värderade, emedan den mer än någon annan framtoning af lyxen bar skönhetssinnets och snillets prägel. Rydberg KultFörel. 4: 200 (1887). Dens. DetSköna 36 (1889). Vannérus Log. 75 (1918). —
(3, 5) -TRAVA. trava framåt, trava fram. Skrämd framtrafvade hästen. Runeberg (1827) i FoU 24: 91. —
(3, 5) -TRIPPA. trippa framåt, trippa fram. Komma framtrippande. CFDahlgren 3: 152 (1820; i bild). —
(5) -TROLLA, -ning. trolla fram (ngt); i sht bildl.: på underbart l. mystiskt sätt skapa l. framkalla (ngt). Geijer (1801) i MoB 7: 21. Framtrolla regn genom att doppa en gren af ett visst trädslag i vatten och sedan med denna bestänka jorden. NordT 1898, s. 465. Linné (kan) med endast några få rader eller t. o. m. ord framtrolla en stämning eller ett helt landskap för vår inre syn. TurÅ 1908, s. 12. (Madin förmådde) att ur det eländiga Sudan framtrolla ett rike så starkt, att det förorsakade England bekymmer. Hedin Pol 2: 144 (1911). —
(5) -TRUGA, -ning. (mindre br.) truga fram (ngn), framtvinga, frampressa (ngt l. ngn). AArgillander (1762) hos Rosenstein BarnSjukd. Nn 4 a (uppl. 1771). Alla otidigt framtrugade förbättringar. Leopold 3: 113 (1797, 1816). Ljunggren SVH 2: 507 (1877). särsk.: tvinga l. pressa fram (ngn) till en befattning l. dyl. Då började adeln ropa, att, om man framtrugade Herman Fleming, skulle de resa hem. Fryxell Ber. 13: 36 (1846). Kindblad (1871). —
(3) -TRÅKA.
1) (†) tillryggalägga en väg under möda o. besvär; streta framåt, streta fram. Runius Dud. 2: 141 (1713). Strax åter måste man framtråka genom trånga och steniga krypvägar, öfver klippor och branter. Ödmann StrSaml. 2: 150 (1785). Brunius GotlK 2: 274 (1865).
2) med avs. på tid.
a) (†) tillbringa under möda o. bekymmer. Kempe FabritiiL 100 (1762). En vanlottad like, som framtråkar sin tunga dag i ombyten af förödmjukelser och kallsinnighet. Elgström (o. Ingelgren) 245 (1810). Dalin (1851).
b) (mindre br.) tillbringa på ett tråkigt o. ledsamt sätt, tråka igenom. JournLTh. 1811, s. 1131. En lång dag, framtråkad med bok i hand. Knorring Ståndsp. 1: 12 (1838). —
-TRÄDA, -else (†, Lind 1: 667 (1749)), -ning (†, Hamb. (1700)); jfr -TRÄDE, sbst.2 [jfr d. fremtræde, t. (her)vortreten] träda fram.
1) till 3 o. 5: gå l. träda l. stiga fram, komma fram. Tå kom fram trädhandes vthu the Philisteers läghre en man en kempe, benemd Goliath. 1Sam. 17: 4 (Bib. 1541). Framträda til then heliga Nattwarden. Kyrkol. 11: 9 (1686). Bondpigorna framträdde med den vackra ladugårdspigan i spetsen. Cederborgh JP 37 (1819).
2) till 5: träda fram inför offentligheten, inför domstol o. d., uppträda offentligt; äv. bildl. Hennes första framträdande på scenen. Framträda inför domstolen. Jntet witne skal eensamt framträdha emoot någhon om någhor misgerning eller synd. 5Mos. 19: 15 (Bib. 1541). De arbeten, af hvilka första delen här framträder, skall jag ej beledsaga med ett förord. Wallin Rel. 1: Dedik. 1 (1825). Då .. läto ständerna D:r Peder Galle och Olaus Petri framträda inför sig och försvara hvardera sin mening. Claëson 2: 6 (1857). Då Ekonomisterna först framträdde inför offentligheten med sina epokgörande åsikter om arbetets och omsättningens frihet. Odhner i 3SAH 6: 59 (1891).
3) till 5: komma fram l. framgå l. framspringa l. utgå (av l. ur ngt); ofta bildl. Han framträdde på en gång ur sin obemärkthet. När Troon vtskifftar och deelar thet vndfångna godha medh sinom nästa, tå framträder Kärleeken aff Troone. Muræus Arndt 1: A 3 a (1647). Broddens framträdande ur fröet. Agardh Bot. 2: 198 (1832). (Fiolspelaren) ansträngde sig så, att svettdropparna framträdde på hans panna. Lagerlöf Herrg. 179 (1899).
4) till 5: visa sig för blicken, komma till synes, bliva synlig; i sht bildl.: uppenbara sig, uppträda. Sanningen häraf framträder vid första ögonkastet. Leopold 4: 346 (c. 1820). En annan (fornegyptisk) grafform framträder i klippgrafvarne. Hahr ArkitH 8 (1902). särsk. med adverbial l. predikativ bestämning som angiver huru l. hurudan(t) ngn l. ngt uppträder l. visar sig. Huru starkt. lyckosampt och prålande haffuer tu framträdt och föördt tin gång. PJGothus Savonarola SyndSp. I 6 b (1593). I dygdens täcka hamn den gröfsta last framträder. Nordenflycht QT 1745, s. 6. Spänningen emellan regeringen och Lewenhaupt framträdde ock temligen skarpt i fråga om ständernas sammankallande. Malmström Hist. 2: 363 (1863).
5) i pregnant anv.: visa sig l. kunna iakttagas med särskild tydlighet l. på ett fördelaktigt sätt. Den som talar med en döfstum bör .. tala långsamt, så att hvarje stafvelse framträder. LfF 1863, s. 56. Sträfpelarne, mellan hvilka väggen mer framträder än förut. Hahr ArkitH 277 (1902). särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.
a) iögonfallande; dominerande; markant. Ramsay VägvFinl. 20 (1895). En stark rättskänsla är ett af de mest framträdande dragen i den svenska folkkaraktären. Sundbärg SvFolkl. 104 (1911).
b) om person: bemärkt; framstående. En af samtidens mest framträdande politiska personligheter, furst Otto von Bismarck. PT 1898, nr 174 A, s. 3. jfr: (Emilie Högqvist) hade studerat den parisiska skådebanans mest utmärkta mönster och införlifvat sig med deras framträdande förtjenster. Sturzen-Becker 1: 212 (1861). —
-TRÄDE, sbst.1 (-träd Stiernhielm) [efter t. vortritt, företräde] (†) företräde. Stiernhielm Fred. 16 (1649, 1668). Der een kan fåå för dem lite framträde niuta, / Strax fåå de hetta och värck i sin ögon och sveda i hiertat. UHiärne Vitt. 131 (1665). Min medcollega som framträdet haf(ve)r åstundar behålla sin wanlige socknegång. VDAkt. 1695, nr 1066. —
-TRÄDE, sbst.2 framträdande.
1) (föga br.) motsv. -TRÄDA 1. Leopold 5: 29 (1801). Vid vårt framträde ur skogen slogs en generalhvirfvel ned i dalen. CFDahlgren 5: 97 (1833).
2) (mindre br.) motsv. -TRÄDA 2. Framträde för en domstol. Lind (1749). Idunas och de af Afzelius samlade Folkvisornas framträde. Atterbom Minnest. 2: 112 (1847). Den mulna period i .. (Finlands) vittra odlings häfder .., hvilken inbröt med Franzéns bortflyttning och först ändade vid Runebergs framträde. Lagus Kellgren 349 (1884).
4) (föga br.) motsv. -TRÄDA 4. LBÄ 1: 90 (1797). (Litografiens) framträde. SvLittFT 1833, sp. 17. Rydqvist SSL 5: 264 (1874). (†) Dhet första och gamblaste Vnderwärket som är Babylons Torn (skall) hoos osz jämwäl hafwa dhet första framträde (dvs. först omnämnas). RelCur. 321 (1682).
5) (†) scen (i skådespel); vy, sceneri, ”tavla”. I första framträdet .. på en comedia. Lind 1: 226 (1749). Omväxlande framträden som visade sig under Jaktens stilla fart. Fischerström Mäl. 26 (1785). Nordforss (1805). —
(3) -TRÄLA.
1) (†) släpa l. draga fram (ngt). Skeppare, som på upgående passerat slussen, skola således utan uppehåll framträla sina fartyg förbi detta märke. SFS 1846, nr 9, s. 8.
(3, 5) -TRÄNGA, -ning. [fsv. framthrängia, tr.]
1) (föga br.) tr.: tränga fram (ngt), tränga (ngt) så att det kommer fram l. framåt; äv. bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 49 (bildl.). Tonerna .. framträngda ur en nästan tillsluten mun. JournLTh. 1811, s. 1194. (Han) försökte slutligen att krypa under .. kyrkodörren. Efter mycket bemödande framträngde han hufvudet. BL 8: 351 (1842). Dalin (1851).
2) intr., sällan refl.: tränga (sig) fram (gm hinder); ofta med försvagad bet. om förflyttning framåt l. fram under övervinnande av vissa svårigheter l. med undanträngande av ngt annat; ofta bildl. (Kornet) genom Kälans Hwalf, hwar med thet öfwerhölljes, / Framtränger småningz sig. Spegel GV 133 (1685). Ingen hinner fram till den eviga ron, / Som sig ej eldigt framtränger. Linderot AndelSång. 55 (c. 1800). Till äfventyrs (kan) rycktet om min död .. framtränga till dina öron. Stiernstolpe DQ 2: 25 (1818). Det skulle bliva svårt .. att framtränga på denna väg. Læstadius 1Journ. 245 (1831). Fogelarternas småningom skeende framträngande från öster mot vester. Nilsson Fauna II. 1: 458 (1858). Det framträngande ständerväldet gjorde snart denna plan om intet. Hildebrand Statsförf. 475 (1896). särsk.
a) i fråga om framryckning av trupper. Ett Regemente lätt Infanteri framträngde på högra sidan. SP 1809, nr 12, s. 2.
b) (†) refl.: ”komma sig fram” (o. vinna makt, ära o. d.). (De i Linköping avrättade rådsherrarna hava) welet framträngia sigh, för theres naturlige Öfwerheeter. Chesnecopherus Skäl Ttt 3 b (i handl. fr. 1604). Alopæus måste vara mycket illa anskrefven hos vederbörande, efter han har så svårt at kunna framtränga sig. Porthan BrefCalonius 73 (1794). —
(1) -TUNG. (för) tung i främre ändan; motsatt: baktung. Kärran, båten är framtung. Swederus Jagt 24 (1832). Löpskidan bör vara baktung, backskidan däremot framtung. 2NF 25: 987 (1917). —
(3) -TURA. [jfr d. fremture] (†) hårdnackat fortsätta (med ngt). (Denne syndare) dhen dher .. så hårdnackat uthj synden weetandes och williandes framturande och uthj sitt hiertta haf(ve)r förståckat waret. VDAkt. 1682, nr 79. —
-TVINGA. tvinga fram.
1) (mindre br.) till 3: gm tvång komma (ngt l. ngn) att röra sig framåt; driva fram. Med det långt framtvingade spjutet / Når hon Harpalikus. Adlerbeth Æn. 306 (1811). Ingen mensklig kraft förmår framtvinga en båt en enda tum tvertemot en sådan öfverbrytande sjö. Carlén Rosen 233 (1842). Ramsay VägvFinl. 330 (1905).
2) till 5: gm tvång l. gm påtryckning l. med nödvändighet framkalla l. åvägabringa l. åstadkomma (ngt). Framtvinga ngt av l. ur ngn, avtvinga ngn ngt. Framtvinga en fred, en bekännelse. Äktenskapet var framtvunget av politiska skäl. Scherping Cober 2: 400 (1737). Från jord och haf måste menniskan med svett och möda framtvinga sitt uppehälle. Tegnér (WB) 5: 289 (1825). Ett framtvunget leende. Rydberg Frib. 140 (1857). Hos trafikstyrelserna framtvinga noggrannhet och ordning i trafikens reglerande. Forssell Stud. 2: 17 (1884, 1888). —
-TÅ. motsatt: baktå.
-TÅG. (numera föga br.; jfr dock a o. b) framtågande. Forsius Esdra 190 (1613). Den stränga kölden och det mötande motståndet gjorde framtåget svårt för den Danska Konungen. Strinnholm Hist. 5: 205 (1854). Högberg Vred. 1: 299 (1906). särsk.
a) (fullt br.) i förb. fram- och återtåg. Konsten, at med ständiga rörelser och hvarjehanda fram- och åter-tåg, villa sin fiende. 1VittAH 1: 189 (1755).
b) (mindre br.) bildl.: frammarsch. Elektricitetens mäktiga framtåg. SD(L) 1901, nr 44, s. 4. Vetterlund Skissbl. 345 (1914). —
(3) -TÅGA, v. tåga fram, marschera fram, rycka fram; i sht om trupp l. skara (resp. dess ledare l. anförare); äv.: färdas fram, gå fram; om enskild person numera nästan bl. vard. o. skämts.: högtidligt o. gravitetiskt skrida fram. KKD 3: 214 (c. 1710). Solen framtåga (dvs. -tågade). Bellman 5: 370 (c. 1775). I de Orter, der färre resande framtåga. AdP 1800, s. 404. Det framtågande skeppet. Gosselman SNAmer. 1: 47 (1833). Vid den unga prestmannens framtågande reste de sig småningom alla. Almqvist Kap. 17 (1838). —
(1) -TÅNG. (i sht i fackspr.) skruvinrättning å främre delen av en hyvelbänk i och för fastgörandet av ett arbetsstycke; motsatt: baktång. Eneberg Karmarsch 1: 73 (1858). —
(5) -TÄLJA. (†) framföra i tal; framsäga; förtälja. The ohyggelige store fältläger, som han mot oss fördt hafwer behöfwes icke till at framtäljas. Gustaf II Adolf 180 (1617). Catechisation, hvarmed jag eij förstår några vårdslöst framtalta Catechismi Predikningar. Chydenius 425 (1780). Afzelius SæmE 2 (1818). —
(3) -UNDAN, prep. (†) undan (ngn) i riktning framåt. Båda fötterna slunto framunnan honum. Ekeblad Bref 2: 315 (1662). —
(1, 3, 5) -UNDER040, äv. 4~10 l. 3~20 (frammúnndr Dalin), prep. o. adv.
I. prep.: under (ngt) i riktning framåt; framme under. Den högsaliga Konungens grafvård, som framunder capellets altare står fri på alla sidor. Agrell Maroco 2: 334 (1800, 1807). Båten kommer nu farande framunder bron. Dalin (1851).
(3) -VAGGA, -ning. vagga fram.
1) intr. Seglarn, djerf och trygg, på vågens rygg framvaggar. Wallin Vitt. 2: 254 (1806). Tegnér (WB) 3: 165 (1817).
2) tr. Den Ljufvas bild, af ädla sånger buren, / Framvaggats öfver Tidens vida haf. Atterbom LÖ 2: 227 (1827). —
(1) -VAGN. motsatt: bakvagn.
1) hjulpar framtill på ett körredskap o. d. jämte därtill hörande underrede; framrede. Lind 1: 1074 (1749). Hwasser HbLokF 18 (1865). Fram- och bakvagnen (på en arbetsvagn) äro stundom förenade genom vagnsbottnen eller oftare genom en lång stång, skeft- eller trumstången. Juhlin-Dannfelt 423 (1886).
2) artill. främre vagn (föreställare) på avbröstningsfordon. ÖoL (1852). LbFältartill. 53 (1883). jfr: Idéen att till framvagn för ammunitionsvagnar använda föreställare. Isander Artill. 2: 167 (1825). —
(3) -VANDRA, -ing. (mindre br.) vandra framåt, vandra fram. Columbus BiblV K 2 a (1676; i bild). Tyst framvandrade dock den raske Mathias från Kuru. Runeberg 1: 48 (1832). —
-VETTES, adv. [av FRAM 3 o. VETTA] (†) framdeles. Thet tage så lag, som tijden framvettes varder lärandes. Stiernhielm Vitt. 183 (c. 1650). —
-VID, se FRAM 2 a. —
(3) -VIKA, -ning.
2) (†) i fråga om tid, i p. pf. framveken: förliden. VDAkt. 1699, nr 257. Guds beskydd i den framvekne tiden. Dalin Arg. 1: 21 (1733, 1754). —
(1) -VIKT, r. l. f. (övervägande l. för stor) vikt l. tyngd på l. i främre delen (av ett föremål), framtyngd; motsatt: bakvikt. Nordforss (1805). LbArtill. 17 (1883). —
(5) -VIMLA. (mindre br.) vimla fram. Nu vid Skaparns vink en myriad framhvimlar / Af nya verldars klot. Lidner 1: 192 (1788). —
(5) -VINKA, -ning. gm vinkning kalla fram (ngn), vinka fram. Den där röda karlen med bilan, som han .. framvinckade. HSH 9: 125 (c. 1750). —
(5) -VINNA. (nytt ord) utvinna. Fettämne, framvunnet ur avloppsvatten eller avfallsämnen. SFS 1917, s. 1477. —
(5) -VISA, -ning.
1) taga fram l. hålla fram (ngt) så att man kan se (det), framte, förete, visa fram, visa; äv. med saksubj.: uppvisa; äv. bildl. Linc. (1640; under profero). Intet Folck eller Landskap i Werlden kan fleere Alchymister, än Tyskland framwijsa. Kempe Graanen 33 (1675). Då festen skall slutas, inträder kökssvennen i brölloppsrummet och med bedröflig min framvisar för laget en tom kittel. (Forssell o.) Grafström 22 (1828). Montrerna framvisa prof på .. sten- och bergarter. Anholm Gog 263 (1895). särsk.
a) i fråga om företeende av handling, intyg o. d. Framvisa betyg, fullmakt osv. Han skall och framwijsa sina testimonia, hwar han warit hafwer. ConsAcAboP 3: 457 (1670).
b) (†) i fråga om framställning l. beskrivning i skrift (l. i bild). Dalin Hist. 1: 346 (1747). (L. har) genom figur och beskrifning framvisat ett pansar af läder, som (osv.). Nilsson Ur. 2: 128 (1864).
c) med avs. på abstrakta förh.; stundom: uppvisa. Framvisa vackra resultat. Ihre Förel. 29 (1745). Lefnadssättet var ganska enkelt och sparsamt, utom vid kalaser, bröllop och begrafningar, hvilka deremot framvisade högsta öfverflöd. KLilljebjörn Hågk. 10 (1838). Den s. k. Alsikeklöfverns värde och betydelse för foderväxtodlingen framvisades först af .. Linné. LfF 1895, s. 104.
2) (†) refl.: visa sig. (Vi finna) at Gvdz Försyn i alla stycker .. sig framwijsat hafwer. Emporagrius LTorstenson 66 (1651). Den maka, som ensam vill äga sin mans hjerta, söke hvarje dag att framvisa sig för honom i en förnyad skepelse. Elgström Frunt. 69 (1809). särsk. övergående i bet.: infinna sig, inställa sig (ngnstädes); äv. bildl. VDAkt. 1674, nr 277. In för Eders Kongl. Majestets Thron, framwiser jag mig i diupesta underdånighet i följe med the monga tusend, som önska Eders Maj:t .. lycko. Swedenborg RebNat. 1: 3 (1719). —
(5) -VISKA, -ning. framsäga l. framföra l. (ut)tala (ngt) med viskande röst, viska fram. Man bör dock ej neka, att .. ett hemligt missnöje framhviskades. Adlerbeth Ant. 1: 10 (c. 1792). —
(1, 3) -VRIDA, -ning. vrida fram, vrida (ngt) så att det kommer framtill (på framsidan) l. framåt. Ekenmark Lb. 56 (1847). —
(5) -VRÅLA, -ning. vråla fram. En vers .., som framvrålades af major Thede. Bref 1808—09, s. 194. —
(5) -VRÄKA, -ning. vräka fram. Schroderus Os. 1: 436 (1635; bildl.). (Vattenmassor) framvräkta från nordvest till sydost. SKN 1841, s. 145. —
(5) -VÄLLA, -ning. välla fram; ofta (i sht i vitter stil) bildl. Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808). Hjertat är .. känslornas härd, den dunkla grund, ur hvilken de framvälla. Wikner Tank. 166 (1872). På åtskilliga ställen framvälla naftakällor ur jorden. NF 10: 347 (1886). Nya skaror framvälla oupphörligt från ångslupsstationerna. Lundin NSthm 164 (1888). (tillf.) med obj. Los Baños .. har fått sitt namn af de heta källor, som här framvälla sitt 178° varma vatten. Andersson Verldsoms. 3: 208 (1854). —
(3) -VÄLTA, -ning. välta fram; rulla fram; äv. bildl.
2) intr.; i sht om vattenmassor o. d. Här framvälter en diger prelat. Bergman SmSkr. 28 (1823). Den framvältande folkströmmen. Sundblad Tusch 1: 57 (1887). —
1) tr. o. refl. Ekblad 229 (1764). Den från de böhmiska bergen mot Dresden sig framvältrande sydarmeen. IllSvH 6: 50 (1881).
2) intr. Med våldsam fart, i allt djupare trängsel, framvältrade den ryska krigarmassan. Mellin Nov. 3: 517 (1840, 1867). —
(3) -VÄLVA, -ning. välva fram; äv. bildl.
1) tr. Arfwidsson Oisian 1: 417 (1842). Tiden, som framhvälfer dagar och stunder. Genberg VSkr. 2: 18 (1872).
2) intr. JGOxenstierna 4: 349 (1815). Ett krig, .. hvarur .. framhvälfde en lång följd af blodspillan och förödelser. Leopold 5: 329 (c. 1804). De framhvälfvande åren. Wallin 1Pred. 1: 56 (c. 1830). Den glas-artade klangen af de framhvälfvande vågorna. Rydberg Sägn. 12 (1874).
3) i p. pf. i adjektivisk anv.: buktad framåt. (Vid svalgböld) finner man bakre svalgväggen framhvälfd. Wretlind Läk. 5: 32 (1897). —
(1) -VÄNDA, -ning. vända (ngt) så att det visar sin framsida, vända fram; numera föga br. utom i p. pf. framvänd, ofta om avbildning av ansikte: vänd en face. Uggla Herald. 97 (1746). Vi ha framvändt deras ljusa sida. Geijer I. 1: 272 (1845). NF 18: 666 (1894). —
(5) -VÄXA. växa fram; ofta bildl. Linc. (1640; under proserpo). Vissa långa fjädrar, som utgöra prydnader, framväxa (på hägrarna) ej förr än mot fortplantningstiden. Nilsson Fauna II. 2. 2: 60 (1834). Den ideella revolt mot napoleonskulten, som under 1800-talets första decennier började framväxa flerstädes i Europa. SvH IX. 1: 47 (1908). särsk. i uttr. framväxa ur (ngt), organiskt utveckla sig ur, uppstå ur. En berättelse framvuxen ur ämnet, liksom grenen ur sin stam. Tegnér (WB) 3: 210 (1819). Den förfining och alla de andliga njutningar, som framväxa ur civilisationen. Rydberg KultFörel. 1: 313 (1880). —
-VÄXT.
1) [sannol. under påvärkan av d. fremvækst] framväxande; växande, växt; i sht bildl. Den dramatiska poesiens yppiga framväxt ur detta frö. Andersson GrDram. 2 (1890, 1910). De ofrälse ståndens starka framväxt. Hildebrand Statsförf. 408 (1896). Hela det ”stora seklets” framväxt, fullkomning och dekadens. Levertin 11: 46 (1905).
2) (†) förhållande(t) att ngt har växtkraft o. trives; framgång, förkovran. Hwad dugse är och godt / (bör) Bestå, men skäras bort hwar ogräs framwäxt fåt. Brenner Dikt. 1: 3 (1703, 1713). (Gud) skiärpe Ehrt förstånd, och Edra rådslag rätta, / Sin Kyrcka och vårt Land til framväxt mer och mer. Därs. 2: 128 (1723). —
Spalt F 1385 band 8, 1925