| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (numera bl. tillf. i vitter stil) till II 1 a γ: sönderbita; ihjälbita. Franzén Skald. 4: 185 (1832). Allt mitt vildt är utödt och förbitet / af allt hundfördömdt, som lifvet har. Fröding Stänk 97 (1896).
2) (i fackspr.) till 1 a α; om (vilda) djur: avbita (trädskott, stammar l. dyl.). När .. (bävrarna) hulpet hvarannan, at förbita et quarters tjocka aspar (osv.). GbgMag. 1759, s. 344. Uppl. 2: 110 (1903).
3) (i vitter stil, föga br.) till 1 a α; i p. pf. ss. adj.: (med möda) undertryckt. Atterbom FB 238 (1818). Indern med förbitet hot / i bojor redan ligger. Janzon Hor. 129 (1899). Hallström NNov. 284 (1912). —
(IV) -BITTERHET. (†) förbittring, fiendskap. PErici Musæus 2: 327 b (1582). Swedberg SabbRo 1091 (1702, 1712).
Spalt F 2414 band 9, 1927