| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
-BLIXTRA040 (jfr anm. sp. 2313) (i vissa trakter, skämts. o. vard.) bl. i p. pf. o. (i sht förr) p. pr. i adjektivisk o. adverbiell anv. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord: ”blixtrande”, ”rasande”, ”förbaskad”, ”förbaskat”; jfr BLIXTRA 5 o. FÖR-BLISTRA 2. Han sprang alldeles förblixtrat. En sådan förblixtrad otur! Jag är förblixtrande törstig. Topelius Läsn. 4: 77 (1883; uppl. 1871: förblistrande). —
(II 1 b β) -BLOMMA040 (jfr anm. sp. 2313), v.1, -blomning. [efter t. verblühen] (i vitter stil, mindre br.) avsluta sin blomning (o. vissna bort), överblomma, blomma ut; nästan bl. i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. En så förblommad växt som mitt lif. Tegnér (WB) 5: 611 (1826). Nio slägten af kraftiga män mångpratande kråkan / Ser förblomma. Rydberg Ath. 31 (1859). Det nya lif, / som aldrig skall förblomma. Wirsén Fur. 190 (1896). —
(II 2) -BLOMMA, v.2 -blomning. [liksom d. forblomme av mnt. vorblomen l. t. verblümen] (†) = FÖRBLOMMERA 1 o. 2. Att Hans Kon. M:tt icke förstå skulle theres listige förblommede och obligeanta ordh. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 73 (1539); jfr FÖRBLOMMERA 1 b. Thetta war föregifwit, til at förblomma hans sak. Peringskiöld Hkr. 2: 315 (1697); jfr FÖRBLOMMERA 1 c. Utan förblomning; vi äro konstitutionella, men vi äro icke fria. Warburg Richert 1: 97 (i handl. fr. 1823); jfr FÖRBLOMMERA 2 b.
Spalt F 2425 band 9, 1927