| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖREBRÅ fö3re~brå2 l. fœ3-, v. -brår, -brådde, -brått, -brådd; se för övr. BRÅ, v.1 vbalsbst. -ELSE (se avledn.), -ENDE.
1) förehålla (ngn) det olämpliga l. klandervärda i (ngt som han gjort l. underlåtit att göra, fel som han gjort sig skyldig till l. bär det moraliska ansvaret för o. d.), tadla, klandra (ngn) för (ngt); äv. refl. Förebrå ngn ngt l. för ngt. Förebrå ngn hans lättja, okunnighet, svagheter. Han har ingenting att förebrå sig. Christus .. förebrådde .. Judarna theras Otroo och grymheet, at the stämplade effter hans Lijff. Schroderus Os. 1: 12 (1635). Man kan med skäl förebrå honom .. att hafva hyst för litet misstroende till sitt eget användande af hypothesen. Berzelius Kemi 3: 12 (1818). Kungen .. skulle haft allt skäl att förebrå mig, om jag enskildt till honom sagt ett och offentligen ett annat. De Geer Minn. 1: 189 (1892). — särsk.
a) [jfr fr. reprocher qch à qn] (†) i uttr. förebrå ngt åt ngn, förebrå ngn ngt. Ej heller bör man förebrå något åt främmande magter; de hafva handlat förnuftigt för sig. Höpken 1: 250 (1771).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Franzén Pred. 1: 47 (1841). Han .. önskade gömma sig för mina förebrående blickar. Nyblom Hum. 109 (1874). Araben .. betraktade Blumenbach med strängt, nästan förebrående allvar. Heidenstam End. 50 (1889).
2) anklaga, beskylla (ngn) för (ngt), giva (ngn) skulden för (ngt), förevita, tillvita; äv. refl.; numera nästan bl. med obj. bestående av pron., inf. l. att-sats; ofta svårt att skilja från 1. De .. gofvo råd, at .. vijsa sin oskuld uti de honom förebrådda stycken. Nordberg C12 1: 462 (1740). Rousseaus fiender förebrå honom att vara utan grundsatser. Leopold 5: 414 (1802). Han förebrådde sig att hafva varit orsaken till sin väns död. Cavallin (1875). Mannen förebrådde sin hustru alla olyckor som hände. OoB 1896, s. 296.
1) till 1: förehållande för ngn av det olämpliga l. klandervärda i ngt som han gjort l. underlåtit att göra l. i fel som han gjort sig skyldig till l. bär det moraliska ansvaret för; klander, tadel; tillrättavisning. Stränga, bittra, skarpa, häftiga, milda förebråelser. Förebråelser för (förr äv. av) ngt. Göra, giva ngn förebråelser. Göra sig förebråelser. Uppbära, mottaga, få förebråelser. Dalin Arg. 2: 260 (1734, 1754). (Hon) förtjenar snarare medlidande än förebråelse. Ågren Gell. 19 (1757). Sedermera förnöttes tiden med bannor och förebråelser af förräderi, i stället för upmuntran at angripa fienden. Schönberg Bref 2: 368 (c. 1780). Frihandelns målsmän hafva vanligen uppburit förebråelser för sin obenägenhet att (osv.). Forssell Stud. 2: 281 (1888). jfr SAMVETS-, SJÄLV-FÖREBRÅELSE.
2) (numera föga br.) till 2: beskyllning, tillvitelse, förevitelse. Höpken 1: 91 (1752). Redan vid denna första riksdag framställdes .. den .. förebråelsen, att regeringen försummat att med kraftig hand taga ledningen af hela riksdagen. De Geer Minn. 2: 53 (1892).
Spalt F 2526 band 9, 1927