| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
a) (†) placering framför ett visst givet ställe; anträffat bl. bildl. i uttr. stå i långt förhåll för ngn, hava stort försteg l. försprång för ngn. VDAkt. 1781, nr 257.
b) jäg. om det förhållandet att jägaren är placerad på en plats där villebrådet kan tänkas komma inom håll; numera nästan bl. i inskränktare anv., om det förhållandet att jägaren, innan hundarna avkopplats, ställer sig i håll på ngn känd ”växel” för att där nedlägga det drivna villebrådet. (Krypskyttar) placera sig .. i förhåll. Greiff Jagt 14 (1821). TurÅ 1913, s. 158. 2NF 21: 63 (1914). —
-HÅLL, sbst.2, numera bl. ss. första ssgsled FÖR-HÅLLS-30~. [jfr t. vorhalt; vbalsbst. till förb. HÅLLA FÖR l. (i bet. b) möjl. FÖR-HÅLLA, v.1 1]
b) (†) konkret, om ett slags bärling, båtshake? (Karlen) hafwer ett förhåll uti handen till at föra af timbret. Rålamb 10: 38 (1691).
Ssg (till FÖR-HÅLL, sbst.2 a): förhålls-hammare. tekn. hammare varmed man håller emot vid nitning. Stenfelt (1920). —
1) (†) motsv. FÖRHÅLLA, v.2 3: underlåtande l. vägran att lämna från sig, undanhållande, kvarstad, beslag. Paa thet han icke yttermera forholl .. giör paa .. woorth sloott. GR 2: 75 (1525). De tvenne Tunnor korn som .. vij hafva giort för håll på. ÅgerupArk. Brev 1/5 1741. särsk. i uttr. ngn (mig osv.) sker förhåll på ngt, ngt undanhålles ngn (mig osv.). GR 3: 55 (1526). Därs. 5: 57 (1528).
a) (†) abstr.: hinder. (Detta) kan (icke) wara någon orsak til förhåll på ächtenskapet. VDAkt. 1664, nr 9. Därs. 1695, s. 691.
b) snick. konkret, om den del av ett värktyg (hyvel o. d.) som tjänar till att hindra värktyget i fråga från att rubbas ur ett visst läge i förh. till arbetsstycket; anhåll; i sht i ssgr.
3) (†) motsv. FÖRHÅLLA, v.2 7: avstängning, tillslutning. Kungsådrornes i Stockholm .. förhåll och stängning. DA 1772, nr 162, Bih. s. 2.
4) (†) motsv. FÖRHÅLLA, v.2 8 c α: beteende, förhållande. Richtig berettelse om Elin Jons dotters förhåll emott sin man, Jon Gisason. VDAkt. 1654, nr 132.
5) (†) motsv. FÖRHÅLLA, v.2 8 c γ: beskaffenhet. Edz. Höghwyr:t och gode Herrar .. hafwa hans .. förra lefwernes förhåll .. ehrfarit. VDAkt. 1678, nr 290.
Ssgr (snick.; till FÖR-HÅLL, sbst.3 2 b): förhålls-fals. å vissa hyvlar (ss. listhyvel, gradhyvel): fals som bildar anhållet. AHB 116: 10 (1883).
-skiva, r. l. f. å vissa hyvlar (ss. nothyvel): flyttbar skiva som bildar anhållet. AHB 116: 28 (1883). —
(I 3) -HÅLLA, v.1, -ning [efter t. vorhalten, förehålla (i ä. t. äv. förbehålla), äv. intr.: vara, räcka. Jfr FÖR-HÅLL, sbst.2, FÖRHÅLLNING, sbst.3, FÖREHÅLLA, v.1] (†)
1) hålla (ngt) framför (ngn l. ngt); lämna fram (ngt) till (ngn); äv. bildl.; jfr FÖREHÅLLA, v.1 1. GR 21: 395 (1550). Berammades en Rijkzdagh i Strängnäs, ther then sak bleff Ständerne til rådslagz förhållen. Girs G1 210 (c. 1630). Linc. (1640; under tendo). Dalin (1852: brukligare hålla fö´r).
2) bringa (ngt) till (ngns) kännedom, tillkännagiva, meddela; äv.: framställa (ngt) för (ngn), undervisa (ngn) i l. om (ngt); äv. i uttr. förhålla ngn om ngt, underrätta ngn om ngt; jfr FÖREHÅLLA, v.1 3. Thetta är then mening som wij eder .. muntligen förhållit hafwe. GR 14: 43 (1542). Att thu förholler våre undersåther vedh grentzerne um samme velckor. Därs. 24: 368 (1554). Gudz grÿmma wredes Exempell, huilke osz i skrifftenne wardha forhollen. LPetri Œc. 52 (1559); jfr 1. Lundström LPGothus 3: Bil. 15 (i handl. fr. 1641). Rudbeckius Luther Cat. 205 (1667).
3) framhålla (ngt för ngn), förehålla, påpeka; äv.: förebrående förehålla (ngn ngt), förebrå; äv. i uttr. förhålla ngn om ngt, erinra ngn om ngt, förebrå ngn angående ngt; jfr FÖREHÅLLA, v.1 4 o. 6. HFinlH 1: 311 (1546). När vij förhålla Baron de Rorté, att (fransmännen) inthet stå oss bij .., svarar han (osv.). RP 8: 334 (1640). ConsAcAboP 3: 176 (1666). Widekindi KrijgH 74, 382 (1671). Så vela Vi hafva sådant förhållit ej mindre direktionen än i synnerhet Eder. Cronholm Bref 15 (i handl. fr. c. 1802).
4) tillhålla (ngn att göra ngt), uppmana l. uppfordra l. förmana (ngn till ngt l. att göra ngt); äv. i uttr. förhålla ngn om ngt, förmana ngn angående ngt; jfr FÖREHÅLLA, v.1 5. GR 27: 43 (1557). Wij vele och våra Capitulares dertill förhålla, att (osv.). Leinberg Skolv. 1: 3 (1595). At effter Lutheri föreskrifwande, man förhöllo Föräldrarna wid Skrifftermål om Barnsens uptuchtan. Ekman Siönödzl. 376 (1680). VDAkt. 1693, nr 263.
5) förbehålla. Herren haffuer förhållit sigh mackt och krafft att döpa, men tiensten haffuer han befalt ock tilbetroodt sina tienare. KOF 1: 209 (1575).
Spalt F 2756 band 9, 1927