| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSLÅ förslå4 l. fœr-, v.3, -slår, -slog, -slogo, -slagit, -slagen (i bet. 2, 3, 5); se för övr. SLÅ, v.
1) (†) slå (metall till mynt). (Den som inför guld l. silver från utlandet har rätt) det låta til Guldh och Silfwermynt förslås. Stiernman Com. 3: 186 (1664).
2) († utom i b) slå grundligt l. för mycket; gm slag fördärva; slå sönder l. fördärvad; äv. refl. Tw äst .. / aller forstöther ok forslagen. Tideb. 102 (c. 1525). Baakådren blifwer öpnadt, när en Häst hafwer sig förslagit. Rålamb 13: 122 (1690). Schultze Ordb. 4509 (c. 1755). — särsk.
a) slå ihjäl. Monga tusend (bönder) æro förslagne (under Sören Norrbys anfall på Sverge). GR 2: 156 (1525). Därs. 9: 19 (1534).
b) (numera föga br.) jäg. i p. pf. om hund: som fått för mycket stryk o. därigm blivit håglös o. rädd; ”förpiskad”. Hahr HbJäg. 547 (1866). Med all aga mot stöfvare får man .. vara försigtig; de blifva lätt .. förslagna. Bergström HbJagtv. 121 (1872).
3) (†) (i grund) besegra l. slå (en fiende). Josua och Jsraels barn hadhe .. platt förslaghit them (dvs. sina fiender). Jos. 10: 20 (Bib. 1541). Fienden blef förslagen och åter öfwer Dyna strömmen förjaget. Loenbom HistArch. 5: 19 (1629).
4) (†) kasta (l. driva) bort o. d.; i överförd anv.
a) slå (ngt ur hågen o. d.). Adam förslogh, wr sinom hogh, / Thet Budh Gudh honom sadhe. Ps. 1572, s. 98 b; jfr Ps. 1695, 216: 11. ALaurentii Fischer 250 (1618).
b) förspilla, förvärka? Dieffuulen haffuer .. förslagit sin rätt, och tappat. PErici Musæus 5: 266 a (1582).
5) [jfr motsv. anv. av mnl. verslāen] (†) upphöra med (ngt), nedlägga (ngt)? Att kopparmyntedt imedelertijd icke må förslagit och ödelacht blifva, uthan oss af gunst och nåde någon påst att förmyntta kundhe effterlåtas. OxBr. 11: 380 (1642).
6) (†) refl., om sjukdom: ”slå sig” (till ngt), övergå (till ngt). Hon .. inföll uti någon feber, som sig ändteligen förslog till en stark, hetsig feber. Kurck Lefn. 172 (1705).
7) (†) beslå, beträda (ngn med brottslig gärning o. d.). Hwar .. (ämbetsmännen) kunne någon förslå, som emot thetta Wårt Förbuudh (mot utförsel av hästar) sigh fördrister att handla. Stiernman Com. 1: 231 (1573).
8) (†) göra ett överslag över (ngt), beräkna (ngt); äv. övergående i bet.: överväga (ngt) o. d.; med bestämning inledd av prep. för l. till: beräkna l. uppskatta (ngt) till (en viss summa l. ett visst värde o. d.); jfr FÖRSLAG, sbst.3 3. Vppaa thet fodringen maa .. kunna forslaas, maa .. vpscriffuas (huru) monge frelses landbor vthi huart lææn ær. GR 1: 258 (1524). Tesse gode men skattade huset for 1,500 mark och alla inne dömer forslogo the for 150 mark. OPetri Tb. 122 (1526). Om then rostning huro högt i henne förslagit haffue. GR 5: 160 (1528). Haffwe wij forslagit thenn summon tiil xijM (dvs. 12000) gyllene Mynth. Därs. 10: 263 (1535). Förslå förthenskul hoos tigh sielf, thet ondas sädheskorns brudd, hurw mykin ondskas Frucht thet födt haffuer. Forsius Esdra 96 (1613). LexTrip. (1742).
9) (†) intr. o. refl.: uppgå l. belöpa sig (till); med bestämning inledd av prep. till l. indirekt frågesats. Tu haffwer icke scriffuit (huru) myckin eller månge Lass samme malm förslå kan. GR 15: 185 (1543). Därs. 16: 268 (1544; refl.). Boskapsspenningarna .. kunde förslå till 200 Daler Sölfwermynt åhrligen. HSH 31: 48 (1663).
10) intr.: vara nog l. tillräcklig l. till fyllest, räcka, räcka till; ofta i förb. förslå för l. till ngt l. för ngn o. d.; äv. med inf. (utan till); äv. opers. med inf. l. att-sats l. (i sht vard.) med bestämning inledd av prep. med. Hundra kronor förslå inte långt. Det förslår ingenting (vard.). Det förslår med detta. Förslå för (förr äv. till) ngns behov. Tack! det förslår för oss båda. Ingenting förslår för hennes slösaktiga vanor. Pängar förslå inte nu för tiden (ngt vard.). Fäm biugbrödh och twå fiskar, .. hwad förslåår thet ibland så monga? Joh. 6: 9 (NT 1526). R: Rådh (såg) att dett ringa wele förslå att hwar Tijonde Man skrefwes. RARP 1: 21 (1627). Så mycken iord (som) .. förslår til en Prestegårdh. KOF II. 1: 300 (1659). Tiber eij förslog til alt thes (dvs. Roms) folcks behof. Spegel ÖPar. 41 (1705). En enda blick förslår / At dem i dödens afgrund sänka. Kellgren 1: 19 (1786). Mot våld förslå ej ord och försäkringar, blott väpnad hand. Fahlbeck UtrPol. 14 (1912). — särsk.
a) i numera obr. uttr. Såå kann doch samme kosttgärdh icke medh mykitt förslå. GR 29: 144 (1559). Deras underhåll ville ringa förslå. Botin Hem. 2: 70 (1756). Inkomsterna förslogo ej emot de penningar han var skyldig. Widegren (1788); jfr c.
b) (numera mindre br.) om person; med tanke på krafter, förmåga, energi o. d.: ”räcka till” (för ett arbete l. företag). JGOxenstierna 1: 120 (1777, 1805). Hvem skall, som han, förslå för allting ensam? Sturzen-Becker 6: 199 (1868).
c) (†) övergående i bet.: vara av ngn vikt l. betydelse, ha ngt att betyda (i jämförelse med ngt annat); med prep. (e)mot äv.: gå upp emot, uppväga (ngt). När sådant (dvs. timlig vedermöda) warder hållet emoot then ewiga iemren, Hwad kan thet förslå? LPetri 4Post. 5 a (1555). Doch kan thet (dvs. Ryssland) eij förslå moot Adams ägodelar. Spegel TPar. 158 (1705). Ej mot de kärligas (dvs. flickornas) tal sanden i hafvet förslår. Tranér Anakr. 167 (1828, 1833).
d) (i sht vard.) pregnant, övergående i bet.: vara (mycket l. övermåttan) stor l. riklig l. betydande o. d. Man håller altijdh aff dhet som något förslåår. Grubb 53 (1665). The Romares första Krijgh .. woro hwart och itt i synnerheet (dvs. särskildt) aff ganska ringa Wärde, men tilsammans kunde the något förslå. Brask Pufendorf Hist. 22 (1680). Karl-Erik tog / ur stånkan af enträ en klunk, som förslog. Melin Huml. 9 (1882). — särsk. i uttr. så (att) det förslår o. d., mer än nog, (övermåttan) mycket, ”kolossalt”, ”ordentligt”. Nu har han fått, så det förslår. Dumt, så att det förslår. Tala, det begriper jag så att det förslår. Almqvist DrJ 196 (1834). De (schakaler som jag råkade på) voro icke galna, men fräcka voro de, så det förslog. Hedin Pol 1: 115 (1911).
Spalt F 3187 band 9, 1927