| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GALANT galan4t, m.; best. (föga br.) -en; pl. (föga br.) -er; ngn gg GALAN gala4n, äv. med fr. uttal, m.; best. -en, äv. = (Weise 1: 77 (1769), Därs. 98); pl. -er (Karlfeldt Hösth. 35 (1927)).
1) (numera bl. i vitter stil; i sht i fråga om ä. förh. samt arkaiserande) älskare (till l. åt en dam), tillbedjare; i sht i fråga om illegitima förbindelser; särsk. om en gift kvinnas gynnade älskare; äv.: kvinnotjusare, fruntimmerskarl. VDAkt. 1706, nr 106. Qvinfolken (på Java), så många jag såg, syntes vara gorda endast för galanter frå Blåkulla. Wallenberg Gal. 234 (1771; uppl. 1921). (Seneca säger att den romerska) Qvinnan .. tog ofta en Man blott för at dermed reta en Galant. Lanærus Försök 71 (1788). Galant, .. älskare, fruntimmerskarl. Andersson (1845, 1857). Men ni, porträtter, ni sitta där glömda / .. och småle vid minnet af era berömda / galanter, som nu äro stoft. Österling Fränd. 1: 36 (1912). Under aftonens almar galanerna smyga / och edligt betyga / sin härliga glöd. Karlfeldt Hösth. 35 (1927).
2) (†) person som har intresse l. förkärlek för ngt, libhaber. Skulle han .. icke här i landet finna köpare (av sina ädla stenar) och galanter, då skal honom och dem fritt stå sådana til fremmande försällia. Stiernman Com. 3: 27 (1661).
1) i uttr. (ngns l. min o. d.) gamla galanta, (ngns osv.) hustru; äv.: (ngns osv.) forna l. förra käresta. (Han) ledsnade .. vid sin kära hälft .., hvarföre han skickade bort sin ”gamla galanta”. SöndN 1862, nr 4, s. 2. Östergren (1924).
2) i allmännare anv., ss. mer l. mindre vanvördig benämning på kvinna; i allm. föregånget av adj. gammal; jfr GALEJA 3 b. Den där gamla galantan, det där gamla fruntimret. Det tar på krafterna att .. kurtisera en parfymstinkande gammal galanta. Essén KessGen. 189 (1915). jfr: (Husmodern var) bäst af alla de galantor / ock matronor, / hvilka uti samma by / bodde, kokade ock spunno. Forsslund Arb. 149 (1902).
Spalt G 21 band 10, 1928