Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNISTRA gnis3tra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. gnistär, om hundar: gnälla, d. gnistre, knastra, gnissla, nor. gnistra, knarka, fris. gnistern, knarka; till en stam gnist-, som utan r-avledn. föreligger i sv. dial. (Finl.) gnista, gnissla, nor. gnista, pipa, gnälla, isl. gnista, gnissla; rotbesläktat med GNIDA. Jfr GNISSLA samt GNISTA, sbst.]
1) (föga br.) i fråga om snö: (till följd av stark kyla) knarra l. skrika (under fötterna o. d.). Snödrifvan gnistrar under fot. Genberg VSkr. 1: 94 (1872). Kölden gnistrade och kved på marken. Hallström El. 47 (1906).
2) [numera anslutet till GNISTRA, v.1 3 (jfr där ex. fr. 1882); jfr med samma bet. nor. gnistrande kald, gnisterkald] i uttr. gnistrande kall(t), bitande l. mycket kall(t). Qvällen var gnistrande kall. Strindberg SvÖ 1: 218 (1882). Det blåser och är gnistrande kallt. Hedin Scoutl. 276 (1913).
3) (tillf.) knastra, smattra o. d. (Vargen tog) ett väldigt språng — en gnistrande smäll av skarpa klor hördes mot ispallen. Didring Malm 1: 15 (1914).

 

Spalt G 663 band 10, 1929

Webbansvarig