Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HYSSJ hyʃ4 l. ofta bl. ett starkt uttalat ʃ, l. HYSS hys4 l. ofta bl. ett starkt uttalat s, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Ordformer
(hs 1678—1928. hsch 1730—1919. hsss 1885. hst 1918. huss 1730. hys 1712—1872. hyys 1645. hysch 1846—1922. hyss (hysz) 1688 osv. hyssj 1893 osv.)
Etymologi
[interjektionell ordbildning med ʃ- l. s-ljud ss. dominerande element (jfr Ideforss PrimInterj. 1: 317 ff. (1928)); jfr SCH]
1) ss. utrop varigm man söker dämpa l. nedtysta starkare, i en viss situation farliga l. olämpliga l. obehagliga ljud; äv. i fråga om vyssjning; äv. ss. sbst., om detta utrop. Hysz Flikka, dra på Lulla. Warnmark Epigr. I 4 a (1688). Kurt utstötte små korta, ifriga skri … Ett varnande ”hysch!” hördes från en vrå. Quiding FFanny 16 (1904). Hsch, hsch, för himlens skull! Hallström Ness. 33 (1919).
2) ss. utrop varigm man söker schasa l. driva bort ngt djur; äv. ss. sbst., om detta utrop. Mine ährlige Swijn .. / Dee springa som Hiortar när jagh sägher hyys. Brasck FörlSon. K 4 a (1645). Juslenius 390 (1745; med avseende på får). CFDahlgren 2: 70 (1839).

 

Spalt H 1675 band 12, 1932

Webbansvarig