Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLEV kle4v, sbst.1, n. (SvGeolU Aa 40: 16 (1870) osv.) l. r. l. m. l. f. (r. l. m. l. f. Dahlstierna (SVS) 396 (1698), TurT 1933, nr 5, s. 11; m. Schultze Ordb. 2335 (c. 1755), Björkman (1889); f. WoJ (1891), Lundell (1893)); best. -et (Sundén (1886) osv.) l. -en (Hiärne 2Anl. 245 (1706), Östergren (1930)); pl. = (SvGeolU Aa 40: 16 (1870) osv.), ss. r. l. m. l. f. -ar (NorrlS 1: 118 (1802), TurT 1933, nr 5, s. 11) ((†) -er Kolmodin QvSp. 1: 397 (1732)); i vissa trakter äv. KLEVA, kle3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i sht bygdemålsfärgat)
1) brant avsats i ett bärg; brant bärgvägg; brant bärg, brant backe. S. Sigfridz kella ligger öster om kyrkian, dher Kinnakulles sista kleff lyktas. VgFmT II. 1: 81 (c. 1670). Linné Vg. 25 (1747). Då den äldre stenålderns fiskare efter Vänerns strand sökte sin föda, var .. (Kinnekulle) en halvö, och dess branta klev stupade ned i sjön. Ymer 1915, s. 189. TurT 1933, nr 5, s. 11. — jfr RÖDSTENS-, SANDSTENS-KLEV.
2) rämna l. klyfta i en brant bärgvägg (varigenom man kan taga sig upp för bärget); brant väg l. stig uppför ett bärg; bärgsklyfta, bärgskreva. Man fort, min Son, doch med een wiszan Foot / Du skynda så, att iag och dig kan fölia här / I denna smaala Kleef och icke snafwer! Dahlstierna (SVS) 396 (c. 1696). VetAH 1797, s. 33. Steg för steg gick hästen i det trånga klefvet mellan ett par skrofliga klintar. Berg Clerck 51 (1898). Östergren (1930).
Spalt K 1197 band 14, 1936