| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLINKA kliŋ3ka2, sbst.5, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i fackspr.) måttvärktyg bestående av en avlång l. cirkelformig platta med uttagna hakmått, användt för mätning av viss standardiserad materiell, ss. ståltråd, plåt, bultar, skruvar o. muttrar. Rinman Jernförädl. 217 (1772). 3NF 14: 611 (1931). — jfr TRÅD-KLINKA.
Spalt K 1237 band 14, 1936