Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONJUGATION kon1jɯgatʃω4n l. -ju-, l. -aʃ- (kånnjugatschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konjugation, eng. conjugation, fr. conjugaison, verbböjning; av lat. conjugatio (gen. -ōnis), eg. vbalsbst. till conjugare, förena (se KONJUGERA I) men hos vissa grammatici (i anslutning till gr. συζυγία, tvåspann, förbindelse, konjugation) användt i bet.: konjugation; jfr vidare den etymol. avd. under DEKLINATION III]
språkv. var särskild av de grupper vari verben indelas med hänsyn till sin böjning; verbparadigm; böjningsmönster för verb; äv. abstrakt: handling(en) att böja l. konjugera ett verb, sätt varpå ett verb l. en grupp verb böjes. Ett verb som går l. böjes efter första, andra konjugationen. Giese Sprachm. 1—3: 228 (1730). När Disciplarne af en .. Grammatica .. Declinationer och Conjugationer .. utan til lärdt. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. D 1 a. Om Neutrala verbernas konjugation. Fryxell SvSpr. 66 (1832). Beckman SvSpr. 140 (1904). Den första konjugationens verb. Cederschiöld FramtSv. 167 (1917).
Ssgr: KONJUGATIONS-SYSTEM. språkv. Trendelenburg GrSpr. Anm. 1 (1801). —
-ÖVNING. pedag. Almqvist GrSpr. 114 (1837). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 79 (1898).

 

Spalt K 2115 band 14, 1937

Webbansvarig