Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUV kɯ4v, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. KUVA kɯ3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ku 1786. kuv (kuf) c. 1740 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kuv(e), kuva, liten spetsig hög (av hö), hövolm, övre (rundade) delen av ryggen; jfr nor. kuv, rund topp, höstack, nyisl. kúfur, rund topp; till germ. kŭƀ-, vara välvd (jfr KOVE, sbst.1). — Jfr KOBBE, KOPP, KUBB, KUVOT]
(numera bl. i a, b) rundad upphöjning (på en i huvudsak slät yta). En hög knyla, kuf, eller växt mit up i ryggen ståendes. Broman Glys. 3: 670 (c. 1740). Uggla Herald. 124 (1746; om den högsta, rundade delen av ett vapentält). — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (den övre, rundade delen av) ryggen. Thet känner then mäst i kufven, som måste på ljnet arbeta. Broman Glys. 3: 61 (c. 1730). Lind (1749). Schultze Ordb. 2502 (c. 1755; fr. Hälsingl.).
b) (i vissa trakter) (liten) hösåte; äv.: liten torvhög (upplagd till torkning). Schultze Ordb. 2502 (c. 1755; fr. Smål.). 4GbgVSH V—VI. 4: 11 (1903). Då .. torfven är tillräckligt torr, reses den upp .. och kufvas sedan .. i de vanliga koniska kufvarne. JernkA 1909, s. 264. SvKulturb. 5—6: 270 (1930).
Ssgr: (jfr a) KUV-AXLAD, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kutryggig. Högberg Baggböl. 1: 4 (1911). —
(jfr a) -RYGG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kutrygg. Hambræus Erasmus A 11 b (1620). —
(jfr a) -RYGGIG, förr äv. -RYGGOT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kutryggig. Broman Glys. 3: 553 (c. 1740). Lind (1749). —
-TALL. (enst., †) krokigt vuxen tall, martall; jfr KUVA, v.2 1 e. Crælius TunaL 277 (1774).
Avledn. (i vissa trakter): KUVA, v.1, -ning. (kua 1785. kuva 1789 osv.) [sv. dial. kuva] till b: lägga upp (hö l. torv) i små högar (till torkning). Sjögren Journ. 28/6 1785. Höet kufvades. Därs. 22/6 1789. Att torfstyckena .. ”kufvas” i bikupformade .. högar. 2NF 4: 425 (1905). —
KUVIG, adj. om hornboskap: hornlös, kullig. LfF 1871, s. 39.

 

Spalt K 3296 band 15, 1938

Webbansvarig