Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KYLSA ɟyl3sa2, bygdemålsfärgat äv. KÖLSA ɟöl3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kyl- 1773 osv. köl- 1759 (: sammankölsad, p. pf.)—1863)
Etymologi
[sv. dial. kylsa, kölsa, möjl. sammanhörande med sv. dial. kolsog, påsig (om kläder), kolsä, bylta på sig, o. nor. dial. kolse, kotte, klase. — Jfr KYLS samt KYLTA]
1) tr.: hopgyttra; göra kylsig; äv. med saksubj.; nästan bl. i särsk. förb. Sleifer .. bidraga att kylsa kapplan. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 35 (1836).
2) refl. o. intr.: lägga sig i knölar l. veck, trassla ihop sig, bliva kylsig, kylsa ihop sig. Witt Skeppsb. 227 (1863; refl.). Linnet göres alltid kort, för att undvika att det kylsar för mycket under strumpebanden. SvD 18/1 1920, Bil. s. 1. Strumporna kylsade sig. Jensen Benson IpsR 113 (1925).
Särsk. förb.: KYLSA IHOP10 04, äv. HOP4. tr. o. refl. Sundén (1886). —
KYLSA PÅ10 4. till 1: bylta på (ngn l. sig) kläder o. d. Sahlstedt (1773). Auerbach (1911).

 

Spalt K 3501 band 15, 1938

Webbansvarig