Etymologi
[sv. dial. käfta; till KÄFT]
Avledn.: KÄFTA, v.1 (kiä-) [sv. dial. käfta] (†) med avs. på lin o. d.: bråka (se BRÅKA, v. 2 a). Ditt Håår och slögdan din iag kiäfta will som Blår. Dahlstierna (SVS) 266 (c. 1696).
Spalt K 3603 band 15, 1939
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se