Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÖN l. KYN, adj.; adv. -T.
Ordformer
(kiö(h)n 1648—1716. kiöön 1635. kyn 1680—1732. kynn- i ssg 1682. kö(h)n 1564—1773. köön 1605—1665)
Etymologi
[fsv. kön, kunnig, skicklig, stridsduglig, tapper, djärv, sv. dial. kön, kyn, vacker, artig, beskedlig, motsv. fd. o. ä. d. køn, tapper, duktig, d. køn, intagande, vacker, fnor. o. isl. kønn, insiktsfull, kunnig, dugande, nor. dial. kjøn, klok, käck, modig, stolt, mnt. kōne, djärv, fht kuoni, modig, stark, t. kühn, djärv, dristig, feng. céne, kunnig, skicklig, djärv (eng. keen, skarp, genomträngande, ivrig); av ett germ. kōnia-, eg.: som kan l. vet (ngt), vbaladj. till KUNNA, v.1]
(†)
1) insiktsfull, klok, förståndig. Schroderus Os. III. 1: 182 (1635). (Sverges) Gräntzor lärer hägna / En så ädel Prins och skiön / Som .. / Blir af Lärdom rijk och kön. Achrelius Dan. A 2 b (c. 1690).
2) djärv, dristig (stundom äv. med bibet. av: fräck); modig, orädd; äv.: käck, oförsagd; stundom äv.: stolt, ”båld”. En Krigzman tapper och kön är till stridz. L. Petri Gothus Tröstb. 81 b (1564). Dulichius, en förste mächtigh och kön. Asteropherus 2 (1609). (Prästerna) gå så köne, stålt och precht, / Som wore the aff Edel slecht. Forsius Fosz 342 (1621). Antiochi Folck woro så köne, at the kommo nestan in vnder Stadzmurarna. Schroderus Liv. 600 (1626). Kättia gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd. Stiernhielm Herc. 109 (1648, 1668). Lätt aff du kyne Mars at strijda! Wexionius Sinn. 1: 1 a (1680, 1684). Mång Jungfru är väl nu, kan hända, fräck och köner, / Och tror sig, vtan bön väl kunna blifva gift. Kolmodin QvSp. 1: 80 (1732). Sahlstedt (1773; med hänv. till kyndig). — jfr DUM-KÖN.
Ssg (†): (2) KÖN-MODIG. (kynn-) [efter ä. t. kühnmütig (äv. kühnmutig)] djärv o. modig. Then kynnmodige och snälldristige Herren (Alexander den store). Sylvius Curtius 609 (1682).
Avledn. (†): KÖNHET l. KYNHET, r. l. f. (kyn- 1653—1695. kön- 1582—c. 1755) [jfr d. kønhed, t. kühnheit] till 2: vågsamhet, djärvhet, dristighet; äv.: tapperhet, mod; stundom äv.: övermod, trotsighet, förmätenhet, fräckhet. Ther är ingen sanferdigh bätring, reddhoge och bekymmer öffuer thet som illa är giordt, vthan vthwertis könheet och frögd j bowerij och skalckheet. PErici Musæus 5: 206 a (1582). Then manlighe könheeten och modigheeten är ännu icke vthslocknat j Tydskarnas hiärta. Bureus Warn. D 1 b (1604). Förmodandes och alldratienstl. att dhenna Min Kynheet i Bästa måtton blifwer interpræterat. VDAkt. 1691, nr 307. Schultze Ordb. 2371 (c. 1755). jfr GALEN-KÖNHET. —
KÖNLIG, adj.2 (adj.1 se sp. 3804); adv. = (Stiernhielm Jub. 123 (1644, 1668)), -a (JWollimhaus Vitt. 5 (1666)), -e (G1R 9: 252 (1534)), -t (Forsius Fosz 387 (1621)). [jfr t. kühnlich] till 2: djärv, modig; ss. adv. äv.: frimodigt. G1R 9: 252 (1534). Bettre är wara könligh, än konungligh. SvOrds. A 3 b (1604). (Drottningens förmyndare) träde könlig fram til Hennes Majestet. Stiernhielm Jub. 123 (1644, 1668). JWollimhaus Vitt. 5 (1666).

 

Spalt K 3804 band 15, 1939

Webbansvarig