Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÖDJA löd3ja2 l. lø3dja2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er OxBr. 11: 140 (1625), BoupptVäxjö 1893 (: vigtlödjer)); förr äv. LÖDIGAR l. LÖDIGER, pl.
Ordformer
(lodja 1794—1804. lödja (-di-) 1625 osv. lödigar, pl. Bergv. 1: 244 (1668). lödiger, pl. Stiernhielm Arch. Q 2 a (1644), Schmedeman Just. 434 (1665))
Etymologi
[av mnt. lode, loie, blystycke, sänke, viktlod; jfr mnl. lodekijn, holl. loodje, litet lod; avledn. av LOD, sbst.4]
(i fråga om ä. förh.) metallstycke av viss vikt, användt vid vägning, viktlod; särsk. om (i sht vid järnhanteringen använda) tunga viktlod av gjutjärn. OxBr. 11: 140 (1625). Vigter eller så kallade Lödjor. SFS 1826, nr 46, Bih. s. 5. GHT 1892, nr 204 B, s. 1. TMatFysKemi 1934, s. 27. — jfr VIKT-LÖDJA.
Ssg: LÖDJE-VÄLTARE. (†) sannol.: viss arbetare vid bärgvärk med uppgift att hantera de tunga viktloden. Hülphers Dal. 424 (1762).

 

Spalt L 1812 band 16, 1942

Webbansvarig