Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÖVKOJA lø3v~koj2a, sbst.2, äv. (numera föga br.) LEVKOJA le3v~koj2a (le`vcoja Weste; lä`vvkå´ja Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LÖVKOJ l. LEVKOJ, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er (Rudbeck Atl. 2: 351 (1689), Adlerbeth FörslSAOB (1798)).
Ordformer
(lej- 1741. leu- 1689—1809. lev- (lef-) 1757—1930. löv- (löf-) 1749 osv. — -koj (-koi) 1785—1880 (: levkojen, sg. best.). -koja (-choja) 1757 osv.)
Etymologi
[jfr d. levkøj, ä. d. levkoj, t. levkoie; av it. leucojo, av gr. λευκόϊον, ”vitviol”, av λευκός, ljus, vit (jfr LJUS, adj.), o. ἲον (se JOD, sbst.2, VIOL)]
1) (†) bot. art l. individ av det till familjen narcissväxter hörande släktet Leucojum Lin.; särsk. om arten Leucojum vernum Lin., snöklocka, klosterlilja. Rudbeck Atl. 2: 351 (1689). Lilja FlOdlVext. 47 (1839).
2) om arter av växtsläktet Matthiola R. Br. (Cheiranthus Lin.); särsk. om arten Matthiola annua Lin. (Cheiranthus annuus Lin.); förr äv. om Cheiranthus cheiri Lin., lackviol, gyllenlack. Ahlich 28 (1722). VetAH 1741, s. 90 (om Cheiranthus cheiri Lin.). Bellman (BellmS) 1: 193 (c. 1775, 1790). Löfkojorna ha stark, fin, ibland nejlikelik lukt. 2NF 17: 1273 (1912). — jfr KEJSAR-, SOMMAR-, VINTER-LÖVKOJA. — särsk. (†) gul lövkoja, lackviol. Sahlstedt (1773). Weste (1807).
Ssgr (till 2): LÖVKOJ-, stundom äv. LÖVKOJE-DOFT. —
-KVIST. —
-PLANTA, r. l. f. —
-STÅND.

 

Spalt L 1972 band 16, 1942

Webbansvarig