| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANKE maŋ3ke2, förr äv. MANK, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) på större fyrfota djur (i sht på häst): den främre (något upphöjda) delen av ryggen. UpplDomb. 4: 45 (1638; på häst). Goda Oxar hafwa .. bredh och starck Manka. Rålamb 13: 59 (1690). Alströmer Får. 38 (1727; på får). När .. (hästen) slår bak-ut (vid kaprioler), måste manken och länden vara lika högt i vädret. Ungern-Sternberg Bourgelat 128 (1752). Lilljeborg Däggdj. 482 (1871; på lo). Öfver manken blir .. (vildrenen) ända till tolf decimeter hög. LbFolksk. 313 (1890). LB V. 2: 116 (1908; på nötkreatur). — jfr HÄST-, OX-MANKE. — särsk.
a) (mera tillf.) oeg.
α) om (kraftig) nacke hos man. En tatarisk furste med simpla, hårda drag och manke som en tjur. Ahrenberg Öst. 156 (1890).
b) i uttr. lägga (stundom sätta) manken till, eg. om oxe som drar med ok: hugga i med manken o. dra (lasset osv.); vanl. bildl., om person: anstränga sig (riktigt, ordentligt); ta i; hugga i; jfr LÄGGA TILL 1. Sundén (1887; bildl.). Talaren uppmanade föreningens medlemmar att ”lägga manken till och steg för steg kämpa för arbetsklassens frigörelse.” SD(L) 1896, nr 192, s. 9. (Författaren till festspelet) har satt manken till och snarare gjort för mycket än för litet. SvD(A) 1932, nr 304, s. 14.
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) om den från halsen o. frambröstet slakt nedhängande huden hos vissa djur (i sht nötkreatur), dröglapp. (På strupen) ses hos några få djur (t. ex. på oxen) .. Mancken. Retzius Djurr. 127 (1772). Marklin Illiger 155 (1818). SvTyHlex. (1851, 1872).
-REM. (mank- 1867 osv. manke- 1895) (i fackspr.) till sele hörande rem som ligger på manken. Tigerhielm 31 (1867). —
-UTSKOTT~02, ngn gg~20. om vart särskilt av de taggutskott som utgå från de nio första ryggkotorna hos hästen (o. som bilda underlaget för manken). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 12 (1836).
B (†): MANKE-BROTT, se A. —
-GRIPANDE, p. adj. om (ngns) hand: som kan ta ett ”manketag”, kraftig? Doch .. förlåter iagh (dvs. Alexander den store) migh intet på .. (skyterna), uthan seer på Edra (dvs. macedoniernas) manckegrijpande händer. Sylvius Curtius 642 (1682). —
-MUS. [jfr ä. d. mankemus] ett skabbartat sår på hästens manke. Florman Abildgaard 48 (1792). Wahrman Manski o. Wolstein 167 (1807). —
-REM, se A. —
-TAG. oeg.: kraftigt, duktigt grepp l. tag med handen; äv. bildl. Ernhoffer Ench. 46 b (1591; bildl.). Här gäller intet at wara snäller och färdig med Tungan, vthan medh handen til ett redeligit Mancketagh. Sylvius Curtius 189 (1682). Tar han ett manketag tro säkert at det käns. SvNitet 1738, nr 23, s. 7. Sahlstedt (1773). —
-TAGANDE, p. pr. jfr -gripande; äv. bildl. Ett starckt, ett mächta skönt, stridbart och manketagande Folck. Sylvius Curtius 245 (1682). At stärckia sin Krijgzmacht .. och angå emot Fienden medh ett nytt och manketagande Krijg. Därs. 299. Mancketagande armar. Därs. 669.
Spalt M 252 band 16, 1942