Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MARSCH mar4ʃ, oböjl. kommandoord.
mil. o. gymn. värkställighetsord, då en soldat, avdelning osv. kommenderas att anträda l. förändra marsch (i fråga om riktning l. marschsätt); äv. (ngt vard.) allmännare, ss. befallning till ngn att ge sig i väg l. lämna platsen osv.: bort! i väg! undan! Avdelning framåt marsch! Höger resp. vänster om marsch! Höger och vänster om marsch, se HÖGER, adj. 2 b α. Helt om marsch! Seså, marsch! Til marche commenderas så .. Mousqvet på Axlen, march. Söderman ExBook 163 (1679). Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn. SvForns. 2: 391 (c. 1710). Och nu marsch! — Vi äro intet ögonblick mera säkra för gubben. Altén Fästm. 15 (1796). Marsch med dej i kurran och det på ögonblicket! Blanche Våln. 143 (1847). ExInf. 1927, s. 43. — särsk.
a) gymn. o. mil., i uttr. på stället marsch! kommando att i marschtakt utföra benrörelser för förflyttning framåt, utan att förflyttning sker; äv. substantiverat. Tigerhielm 38 (1867). särsk. bildl. SKN 1844, s. 190. Ett mänsklighetens oavlåtliga på stället marsch. SvTeolKv. 1828, s. 38.
Spalt M 363 band 17, 1943