| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
(i sht i skriftspr.) förbunden med ngt gm ett l. flera mellanliggande led; förmedlad gm ngt; som icke går rakt på sak; som avser ett ändamål vars förvärkligande utgör medel för ett annat (högre l. viktigare) ändamål; indirekt; sekundär. Swedberg Schibb. 283 (1716). Oachtat Pilatus hade fått thenna sin Domare-werdighet medelbart af then Romerska Keysaren; .. likwäl war thet en Macht ofwanefter gifwen. Sahlstedt Hoffart. Bih. 8 (1720). Emellertid hafva dessa (ödets) vägar hitintills alltid varit medelbara. Leopold 5: 135 (c. 1820). (Auskultationen) är omedelbar, då den undersökande lägger örat så nära som möjligt intill den del, som skall undersökas, och medelbar, då hör-rör (bröstlur, stetoskop) användes. NF 1: 1349 (1876). För Sverige och medelbart för hela norden hafva få män haft större betydelse än Engelbrekt. 3SAH 26: 262 (1914). — jfr O-MEDELBAR. — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) om undersåte o. d.: icke direkt underställd viss överhet o. d. Adelsmännen .. började snart att anse sig ensamma för omedelbara undersåter, men de öfriga stånden för medelbara, såsom de der närmast skulle stå under adelns lydnad. Ekelund 1FädH II. 1: 203 (1830). Heckscher EoH 85 (1922).
b) statsv. i fråga om valsätt: indirekt (se d. o. 3 f). SFS 1862, nr 16, s. 5. SvRiksd. II. 11: 95 (1934).
c) jur. om besittning (se d. o. 1 a): indirekt (så att det ägda för ägarens räkning omhänderhas l. förvaras av en annan, t. ex. av en förmyndare); äv. i uttr. medelbar besittare. Kallenberg CivPr. 1: 623 (1922). SvUppslB 3: 849 (1929).
d) filos. om föreställning l. kunskap l. visshet ss. förmedlad gm åskådning resp. gm slutledning. Förmågan at hafva omedelbara och medelbara föreställningar (Sinlighet och Förstånd). VStyckUplKantPhilos. 25 (1798). Schéele Själsl. 200 (1895).
e) log. om slutledning: vid vilken slutsatsen härledes ur två premisser. Lindblom Log. 122 (1836). 2NF 25: 1479 (1917).
f) (numera mindre br.) språkv. om obj.: indirekt. Dativen eller det medelbara Objektets kasus. Enberg SvSpr. 84 (1836). Mjöberg Stilstud. 235 (1911).
MEDELBARLIG, adj.; adv. -a (†, Schultze Ordb. 3067 (c. 1755)), -en (Lind (1738) osv.), -t (SAOL (1900), Östergren (1932)). [jfr ä. d. middelbarlig(en), adv.] (†; se dock slutet) medelbar. Schultze Ordb. 3066 (c. 1755). Schrevelius CivPr. 351 (1853). särsk. (numera bl. i skriftspr., arkaiserande) ss. adv. medelbarligen l. medelbarligt, medelbart, indirekt(e). Lind (1738). Ständigt och öfverallt i sina skrifter har Almqvist antingen med uttryckliga ord framlagt eller medelbarligen och på omvägar inskärpt sina läror. Lysander Almqvist 65 (1878). 2NF 3: 692 (1905).
Spalt M 618 band 17, 1943