Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MES me4s, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
1) tätting av familjen Paridæ; särsk. i uttr. nordisk mes, om fågeln Parus atricapillus borealis Selys, talltita. Linc. Fff 3 a (1640). Nilsson Fauna II. 1: 419 (1858: Nordisk Mes). SFS 1920, s. 1187. jfr AZUR-, BLÅ-, GRÅ-, HATT-, KOL-, KÄRR-, LAPP-, STJÄRT-, SVART-, TOFS-MES.
2) (†) tättingen Sylvia curruca Lin., ärtsångare. Fischerström Mäl. 172 (1785). Gravander Buffon 4: 67 (1807).
-FÅGEL. zool. = mes, sbst.2 1; i pl. ss. namn på familjen Paridæ. Nilsson Fauna II. 1: 407 (1858). —
-HATT.
1) [med syftning på hjässans glänsande svarta fjädrar] (†) kärrmes. Visb. 1: 73 (1573). Huar man kenner sig sade meesshatten ner han full wid ijsen. SvOrds. B 2 a (1604). När Meeshatten wil wärpa så stoort som Traanan, så remnar han baak. Grubb 322 (1665).
2) [jfr hatt-mes] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mesfågeln Parus cristatus Lin., tofsmes. Linné SystNat. 32 (1748). Ericson Fågelkås. 2: 23 (1907). —
-TÅG. zool. om kringstrykande fågelflock som (till större delen) består av mesfåglar. BihVetAH XXV. 4: nr 4, s. 11 (1900). —
Spalt M 833 band 17, 1944