Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MJÄKA mjä3ka2, v.1, förr äv. MEKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(meka 1681. mjeka 1791. mjäka 1807—1916)
Etymologi
[sv. dial. mjäka, meka, motsv. d. mjæge, mæge, mege; jfr nyisl. mjaka; av obekant urspr.; möjl. eg. samma ord som MJÄKA, v.2 — Jfr MJÄK, sbst.1, MJÄKER, MJÄKIG]
(vard.) tala mjäkigt; bära sig enfaldigt l. sjåpigt åt, sjåpa sig; klema, pjoska, pjunka. Verelius 172 (1681). Tag myndighet an, och sätt dig i respect, och stå intet och mjeka! Envallsson TokrolNatt. 5 (1791). Det går icke an att mjäka med det orätta, ty straff följa alltid brotten i spåren. HT 1906, s. 151.

 

Spalt M 1147 band 17, 1945

Webbansvarig