| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OKTAV okta4v, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er; l. (numera bl. i bet. 2 b) OKTAVA okta3va2 l. 040, r. l. f.; best. -an.
1) (i sht om romersk-katolska förh.) den åttonde dagen efter en stor kyrklig högtid (den egentliga högtidsdagen medräknad), då efterfest firas; äv. om period av åtta dagar under vilken en stor kyrklig högtid firas. Gynther ConvHlex. (1847). Oktaven (för pingsten) har fått sin speciella betydelse. Den kallas Hel. Trefaldighets dag. Linderoth o. Norbrink 191 (1937).
2) i sht mus. det åttonde tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt (l. nedåt); intervall omfattande åtta diatoniska steg; äv. om (konsonans bestående av) två toner med dylikt intervall l. om tangenter varmed två dylika toner frambringas; äv. bildl. Förtäckt oktav, se FÖRTÄCKT, p. adj. 4 e. Linc. Z 6 b (1640). Om den ena (strängen) gör en (svängning), då den andra gör två, så är tonen af alla den ljufligaste, och kallas Octav. Duræus Naturk. 100 (1759). Som jag ännu var för liten, så att jag på claveret .. (icke) kunde gripa octaverna .., ty blef (osv.). Nyrén Charakt. 78 (c. 1765). Wegelius Musikl. 1: 3 (1888; om intervall). Man finner, att svängningstalet för oktaven alltid är dubbelt så stort som svängningstalet för grundtonen. Moll Fys. 4: 17 (1901). Janson Ön 209 (1908; bildl.). — särsk. i utvidgad anv.
a) sammanfattande, om (diatonisk l. kromatisk följd av) toner från o. med grundtonen till (stundom: till o. med) den ett oktavintervall högre liggande tonen; äv. konkret, om de tangenter l. strängar o. d. varmed tonerna frambringas; äv. bildl. Grova l. stora oktaven, oktaven C—H. Lilla l. ostrukna oktaven, oktaven c—h. Ettstrukna, tvåstrukna osv. oktaven, se ETT-STRUKEN osv. Kort oktav, se KORT, adj. 1 e. At man .. hafuer most spela och siunga (sjätte psalmen i Psaltaren) på otta strenger, thet är, på en octav, som Musicanter thet kalla. Leuchowius OPedersson B 3 b (1621). Ahnfelt StudM 2: 70 (1857; bildl.). (Hans) ljusa och ganska bäriga stämma gled mjukt över hela oktaven. Swensson Willén 140 (1937). jfr KONTRA-, SUBKONTRA-, UNDER-, ÖVER-OKTAV. särsk. (†) i uttr. knäppa oktaven l. ställa en oktav, i fråga om anslående av tonerna i en oktav på luta o. d. i syfte att stämma instrumentet. Visb. 3: 218 (1651; Stälte; i bild). Knäpp nu Octaven: / Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår. Bellman (BellmS) 1: 83 (c. 1772, 1790).
b) i orgel: principalstämma med ett fottal som är hälften l. fjärdedelen l. åttondelen osv. av den största principalstämmans fottal; äv. mer l. mindre bildl. Vallerius InstrMus. 19 (1717). Hennerberg (o. Norlind) 1: 120 (1912). Österling Idyll. 90 (1917; i bild).
c) (mera tillf., i fackspr.) allmännare, om intervall omfattande sju (l. åtta) enheter. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 233 (lat. orig.: Octava). Det mänskliga ögats känslighetsområde omfattar ungefär en ”oktav” av spektrum. Bergstrand Astr. 353 (1925).
3) i sht bibliot. o. boktr. om det format som uppkommer, då ett helark vikes tre ggr, så att varje blad utgör en åttondel av arket, oktavformat; äv. (ny anv.) om format vars höjd (oavsett arkvikningen) är under 25 cm l. mellan 14 o. 25 cm. En bok i stor, liten oktav. Formatet (på kinesiska böcker är) stor octav. Osbeck Resa 150 (1751, 1757). Boken, som omfattar omkring åttio skrifna eller med teckningar försedda blad i oktav. 3SAH 5: 67 (1890). KatalReglSvBibl. 47 (1933). jfr (†): Låta trycka vår Svenska Bibel utomlands i regal octav på godt papper. 2RARP 2: 173 (1723; möjl. ssg). — jfr IMPERIAL-, MEDIAN-, REGAL-, TVÄR-OKTAV. — särsk. i utvidgad anv.
a) bokb. om format på pressbräde avsett att användas vid bindning av böcker i oktavformat. Key Amatörbokb. 7 (1929). jfr: Såsom lämpliga storlekar (för pressbräden) föreslås: 3 oktavo och 3 kvarto och möjligtvis något folio. Key Amatörbokb. 10 (1916); jfr anm. sp. 538.
b) i sht bibliot. o. boktr. bok i oktavformat. BoupptSthm 5/12 1671. Bibliotecarien flög up til de öfversta skåpen, at taga ned Octaver och Duodecer. Roman Holbg 200 (1746). Schück VittA 4: 317 (1935).
4) [eg. om åttonde läget l. paraden; jfr KVART, sbst. I 2] fäkt. vapenläge l. parad varvid vapnet med uppvänd hand o. med sänkt spets är fört (föres) något nedåt o. utåt, så att skydd beredes åt yttre låga linjen. KrigsmSH 1802, s. 114. Hellsten Florettf. 61 (1922).
5) spelt. i pikéspel: svit av åtta kort i följd i samma färg. Lindskog Spelb. 54 (1847). Wilson Spelb. 426 (1888).
6) i sht metr. strof bestående av åtta femfotade jambiska verser, av vilka första, tredje o. femte verserna förbindas med ett rim, andra, fjärde o. sjätte verserna med ett annat samt sjunde o. åttonde med ett tredje, ottaverime; äv. om versslag med dylika strofer. CVAStrandberg 4: 297 (1857). (Tegnér) använde oktaven .. i Frithiof på sin Faders hög. Sylwan SvVersen 3: 64 (1934).
(3) -ARK, n. (i fackspr.) oktavblad; äv. (boktr.) om ark som är viket l. skall vikas i oktavformat. Fahlgrén Boktr. 59 (1853). —
(2 b) -BAS, r. l. m. [jfr t. oktav(en)bass] mus. i orgel: principalstämma i pedalen med ett hälften så stort fottal som den största principalstämman i pedalen. Hennerberg (o. Norlind) 1: 120 (1912). —
(2) -FLÖJT. [jfr t. oktavflöte, eng. octave-flute] (numera föga br.) mus. flöjt stämd en oktav högre än den vanliga flöjten; pickolaflöjt. BoupptVäxjö 1751. Hammar (1936). —
(3) -FORM; pl. (i bet. II) -ar.
II. boktr. motsv. form II 6: tryckform för tryckning av ark som skall vikas i oktavformat. Täubel Boktr. 1: 148 (1823). —
(2) -FÖLJD, r. l. f. [jfr t. oktav(en)folge] mus.
(2) -FÖRDUBBLING. [jfr t. oktavverdoppelung] mus. om förhållandet att en ton utökas (är utökad) med sin oktav; äv. i fråga om notation av dylika toner. 2VittAH 22: 202 (1859, 1861). Wegelius Musikl. 1: 76 (1888; i fråga om notation). —
(2) -GÅNG; pl. -ar (NF 3: 426 (1879) osv.) ((†) -er (Norman MusUpps. 187 (1884, 1888))). [jfr t. oktavengang] mus. följd av oktaver l. oktavanslag; förr äv.: oktavparallell; förr äv. i uttr. förtäckt oktavgång, förtäckt oktav. Bauck 1Musikl. 1: 120 (1864: förtäckt). NF 3: 426 (1879; om följd av oktavanslag). Norman MusUpps. 187 (1884, 1888; om oktavparallell). Kulturen 1947, s. 34. —
(2) -KOPPEL. [jfr t. oktavkoppel] mus. i orgel: koppel (se koppel, sbst.1 1 c α) varigm en tangent förbindes med tangenten för den ett oktavintervall högre l. lägre liggande tonen (l. med tangenterna för båda dessa toner). MeddSlöjdF 1900, 2: 106. —
-LÄGE.
1) mus.
a) till 2, om tonernas läge i en treklang med fördubblad grundton, då oktaven ligger överst. Bauck 1Musikl. 1: 105 (1864).
(2) -PARALLELL, r. [jfr t. oktavparallele] mus. om två stämmors fortskridande från en ton till en annan (l. genom flera toner) med bibehållet oktavintervall sinsemellan. Bauck 1Musikl. 1: 113 (1864). —
(2) -PIPA, r. l. f. [jfr t. oktavpfeife] mus. orgelpipa vars tonhöjd är ett oktavintervall högre än en viss annan ton. Drake Töpfer 283 (1850). —
(2) -SPINETT. (förr) spinett stämd en oktav högre än den vanliga spinetten. Rudbeck Bref 245 (1685). —
(2) -SPRÅNG. mus. om en stämmas övergång från en ton direkt till dess oktav. Norman MusUpps. 10 (1880, 1888). —
(2 a) -SYSTEM. mus. (system varefter tonerna följa på varandra i en) oktav. Valentin Musikh. 1: 73 (1900). —
(2) -TECKEN. mus. i notskrift: tecken (skrivet 8:va) över l. under noter, angivande att dessa skola utföras en oktav högre resp. lägre än notskriften utvisar. Möller LbMus. 6 (1880). —
(3) -UTSKJUTNING~020. boktr. utskjutning (dvs. placering) av sidorna (kolumnerna) i en oktavform. Fahlgrén Boktr. 103 (1853). —
(2) -VIS, adv. o. adj. mus.
I. adv.: efter (l. med användning av) oktavintervall; i sht förr äv. i uttr. gå oktavvis, om stämma: utgöras av oktaver (tonpar med oktavintervall). Londée Kellner 15 (1739: gå Octav-vijs). Mecklin BegTonk. 45 (1802).
II. (föga br.) adj.: som sker efter oktavintervall l. består mellan oktaver o. d. Fornv. 1933, s. 237. —
Spalt O 537 band 18, 1949