Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORNA ω3rna2, v.2 -ade; l. (i särsk. förb.) ORNAS -as, v.2 dep. -ades. vbalsbst. -ING (†, Lind 1: 657 (1749)).
Etymologi
[sv. dial. orna vid l. till l. om, orna sig l. ornas vid, orna sig vid l. till; sannol. etymologiskt identiskt med ORNA, v.1, o. eg. betydande: bli varm, återfå värmen]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) krya på sig l. repa sig l. vederfås l. kvickna till (efter svimning l. sjukdom) l. morna sig (efter sömn) o. d.; utom i särsk. förb. bl. (föga br.) refl., stundom äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk anv.: mornad; förr äv. ss. vbalsbst. -ing, vederfående, återhämtning. Lind 1: 657 (1749; vbalsbst.). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): ORNA TILL10 4. = orna vid; äv. refl., i uttr. orna sig till. Murberg FörslSAOB Bih. (1791; refl.). MarkallN 2: 205 (1821). Lundell (1893). —
ORNA VID10 4. krya på sig l. repa sig l. vederfås l. kvickna till (efter svimning l. sjukdom o. d.) l. morna sig (efter sömn) o. d.; stundom äv. refl. l. ss. dep. Block Pest. 114 (1711; om sjuk person). Livin Kyrk. 120 (1781; om drucken person). Ornas vid efter en lång svimning, dvala, sömn. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Orna vid sig. Klint (1906).

 

Spalt O 1320 band 19, 1950

Webbansvarig