| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (†) handling l. förhållande som är till skada l. nackdel l. förfång för ngn (l. ngt); äv. abstraktare: skada, förfång, nackdel; obehag, förtret; olägenhet; jfr 2. HSH 32: 195 (1634). Hwad otienst och afsaknat Kongl. Maij:t torde taga der af, at något Bref obeswarat lembnas. LReg. 335 (1687). Någre illwillige hafwa sökt giöra honom otiänst hos konungen: men han har altid förswarat sig wäl. Hermelin BrBarck 89 (1706). (Janitsjarerna) göra de arme resande all otjenst och osäkerhet. Eneman Resa 2: 247 (1712). Varornes obilliga stegrande, til deras otiänst och betungande som äro köpare och consumenter. Berch Hush. 255 (1747). Den otjenst de måste vidkännas, som skrifva (människa) med ä (i st. för med e), at det sättet är mycket ovigare. Sahlstedt CritSaml. 112 (1759). Franzén Pred. 4: 190 (1844). SvTyHlex. (1872).
2) handling som är avsedd l. ytligt sett förefaller att vara ngn (l. ngt) till hjälp l. gagn l. fördel, men som i själva värket länder denne (detta) till skada l. olägenhet l. förtret l. obehag; äv. abstraktare, med tanke väsentligen på den skada osv. som tillfogats ngn (l. ngt) på ett dylikt oavsiktligt sätt; jfr björn-tjänst; numera nästan bl. i sg., i sht i uttr. göra ngn (l. sig själv) en (stor) otjänst; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1. Schröderheim Fjäsk. 28 (1791). Enligt min uppfattning hafva också de holländska filologerna i bästa välmening gjort sitt folk en stor otjenst genom sin arkaistiska ifver. 3SAH 6: 461 (1891). Att organisationen gjort sina medlemmar en stor otjänst genom att tvinga dem ut i denna bristfälligt planlagda arbetsinställelse. GHT 1929, nr 87, s. 14.
4) (†) i uttr. otjänster om ngt, motsatt förtjänst II 1. (Voltaires) otjenster om Religionen, Sederna och Historien. SvMerc. IV. 1: 10 (1758). Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 195 (1775). —
OTJÄNSTAKTIG3~020 (o`tjenstaktig Weste). (numera bl. tillf.) icke tjänstaktig l. tjänstvillig l. hjälpsam. Cellarius 131 (1699). Lundström Bojer Dyrend. 195 (1920).
Avledn.: otjänstaktighet3~0200 l. ~0102 (otjensta´ktighet Weste), r. l. f. (numera bl. tillf.) Lind (1749). Östergren (1934). —
OTJÄNSTBAR3~02 l. ~20, adj. (i skriftspr.) oförmögen att sköta sin tjänst l. sina åligganden. Lefrén Förel. 2: 184 (1817). Då vederbörande (officer l. underofficer) av sjukdom .. bliver otjänstbar för längre tid än en månad. SFS 1914, s. 769. särsk. i utvidgad anv., betecknande att ett organ l. redskap l. husdjur o. d. är odugligt resp. obrukbart för sin uppgift. SvT 1852, nr 16, s. 3. Efter att hafva befordrat omkr. 40 telegram var kabeln i otjenstbart skick. NF 1: 1278 (1876). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 38 (1879; om hästar). Jag mår någorlunda bra, utom ögonen som äro rent av otjänstbara. Wulff Leopardi 257 (1913).
OTJÄNT l. OTJÄNAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) icke tjänad. Murberg FörslSAOB (1791). Tjenade .. ingen gäf man en herskare, som egde fel? Då .. finge hvarje konung vara otjenad af tappre män. Lönnberg Kåre 37 (1887).
2) (†) ss. predikativ i opers. sats: som icke är ngt tjänande l. ngn tjänst l. dyl. Den som vil tjäna två Herrar, han lärer så tjäna, at det heter otjänt. Borg Luther 2: 483 (1753).
3) (†) för vilken gudstjänst icke hållits; till vilken nattvarden icke utdelats. VRP 1623, s. 15 b. OxBr. 12: 407 (1624).
OTJÄRAD, p. adj. [jfr holl. ongeteerd, t. ungeteert, eng. untarred] i sht sjöt. icke tjärad; särsk. om tågvirke o. d. BtFinlH 4: 203 (1563). SFS 1908, nr 176, s. 35.
Spalt O 1580 band 19, 1951