| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PERTURBERA pær1turbe4ra l. pär1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., VetAH 1746, s. 225, Pfeiffer (1837)); jfr PERTURBATION (se avledn.).
1) förvirra l. störa l. oroa (ngn l. ngt); åstadkomma oreda i (ngt), bringa (ngt) i oordning; äv. övergående i bet.: besvära (ngn med ngt); numera nästan bl. i Finl., i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: förvirrad l. oroad osv.; ngn gg äv. om min o. d.: som vittnar om dylik sinnesbeskaffenhet. Bisperne .. (hade) icke (bort) med en hoop .. onödighe saaker perturberat H. F. N:de. Stiernman Riksd. 525 (1602). (Sigismund har) med en hoop osanfärdige skriffter thenne närwarande rijkzens stat welat perturbera och förwilla. Gustaf II Adolf 126 (1616). (Vissa barn kommo till häxeriprocesserna) medh ett oroligt, ängsligt och perturberat ansichte. Adlersparre HSaml. 5: 414 (1676). Tillståndet ombord på .. (fartyget) var .. något perturberadt. Bremer NVerld. 3: 318 (1854). Enehjelm Ogräsrab. 104 (1918). särsk. (†) övergående i bet.: vålla l. tillfoga (ngn) skada l. olägenhet (gm intrång i hans rättigheter o. d.). Efter wii vthi wår aff ålders tidh innehafde possession och egendom ähre af the Norske befalningzmän perturberede wordne. SvTr. V. 1: 115 (1601). Petreius Beskr. 2: 219 (1614).
2) [specialanv. av 1] naturv. åstadkomma störning(ar) i (den regelbundna) rörelsen l. det normala tillståndet l. förloppet o. d. hos (ngt); äv. med obj. betecknande rörelse l. tillstånd osv.; äv. abs.; särsk. astr. i fråga om åstadkommande av perturbationer (se PERTURBATION 2 a); företrädesvis i p. pr. (stundom äv. i p. pf.) med mer l. mindre adjektivisk bet.; äv. (föga br.) ss. vbalsbst. -ing, störning, perturbation (se d. o. 2 a). VetAH 1746, s. 225 (: perturbering). Stora afvikelser (visa sig) ifrån denna regel (dvs. att isotermerna gå parallellt med ekvatorn) till följd af perturberande orsaker. Hildebrandsson Buchan 83 (1874). En planets eller månes perturberade rörelse i himlarymden. TT 1897, K. s. 99. 19Årh. V. 1: 212 (1922; p. pr.).
1) (numera knappast br.) till 1: förvirring; (sinnes)oro; bestörtning; äv.: omvälvning. HSH 24: 185 (1630). Emedan vi icke gärna se, det församlingens rätt .. skall .. kränkt varda, däraf lätteligen någon oreda och perturbation vill uppåfölja. Lundström LPGothus 1—2: 319 (i handl. fr. 1636). I högsta bedröfvelse och perturbation voro både inländske och utländske (vid underrättelsen om G. II A:s död). Brahe Tb. 29 (c. 1660). Widekindi KrijgH 665 (1671). 2SvUppslB (1952).
2) [specialanv. av 1] naturv. störning l. rubbning i ngts (regelbundna) rörelse l. normala tillstånd l. förlopp o. d. (jfr perturbera 2); utom i a o. b numera bl. mera tillf. Ehrenheim Phys. 2: 1 (1822). Öfver stora trakter af den heta zonen verka perturbationer, som draga passadvindarna ur deras normala lopp. Hildebrandsson Buchan 137 (1874). Juhlin-Dannfelt 203 (1886; om rubbningar i lufttryck). särsk.
a) astr. störning l. avvikelse i en himlakropps enkla (för tvåkropparproblemet gällande) rörelse l. bana kring en centralkropp, orsakad av endera kroppens avvikelse från den sfäriska formen l. av andra krafter (t. ex. andra kroppars attraktionskrafter), störning. LittT 1797, s. 399. 19Årh. V. 1: 207 (1922).
b) fys. (tillfällig) oregelbunden störning l. variation l. ändring i jordmagnetism l. luftelektricitet (yttrande sig i avläsningsinstrumentens utslag). Fock 1Fys. 521 (1855). 2SvUppslB (1952).
Ssgr (till perturbation 2 a; astr.): perturbations-problem(et). problem(et) om himlakropparnas perturbationer. NF 4: 808 (1881).
-teori(en). teori(en) om (den matematiska bestämningen av) himlakropparnas perturbationer. ÅrsbVetA 1823, s. 241.
-term. term som ingår i det matematiska uttrycket för en himlakropps perturbation. Lindhagen Astr. 406 (1860).
Spalt P 738 band 20, 1952