Publicerad 1954   Lämna synpunkter
POSITIV pωs4i~ti1v l. pω4-, ngn gg äv. 104 (positi´v Weste; – -i´v Dalin), sbst.2, r. l. m. ((†) n. Ahlman (1872)); best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer i ä. tid regelbundet o. stundom ännu i den lat. formen positivus, förr äv. med lat. böjning. Molander Förespel 18 (1753: positivus). SAD 1: 150 (1787: i positivo). SvUppslB (1934).
Ordformer
(förr äv. -tif)
Etymologi
[jfr t. positiv, eng. positive, fr. positif; ytterst av lat. (gradus) positivus, eg.: satt l. bestämd (grad) (se POSITIV, adj.)]
språkv. ett adjektivs l. adverbs grundform med avs. på komparationen, i motsats till komparativ o. superlativ. Weste (1807). Enberg SvSpr. 117 (1836). I alla German-språk eger superl. .. stark .. och svag .. böjning, liksom positiven. Rydqvist SSL 2: 429 (1860). Etzler Zig. 181 (1944).
Ssg: POSITIV-GRAD. (tillf.) språkv. positiv. Almqvist GrSpr. 75 (1837).

 

Spalt P 1531 band 20, 1954

Webbansvarig