| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PSEUDO- psäv1dω- l. -ä͡u1-, l. -do-, äv. säv1– osv., i vissa fall (ofta med motsatsbetoning) 30~; äv. (i vissa ssgr framför vokal) PSEUD- psäv1d- l. -ä͡u1d-, äv. säv1d- l. sä͡u1d-.
ss. första led i ssgr: falsk, oäkta, föregiven, imiterad, sken-, kvasi-. Anm. Ngn gg användes pseudo ss. oböjl. adj. i bet.: falsk, förfalskad, oäkta, t. ex. i följande språkprov. Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Strindberg Fjerd. 12 (1877).
Ssgr (Anm. Tillf. o. i fackspr. användes ett mycket stort antal hithörande ssgr, av vilka här bl. ett begränsat urval anföres). [i allm. med motsvarigheter l. förebilder i t., eng. o. fr.]:
-EPIGRAF1004. (pseud- 1904 osv. pseudo- 1932 osv.) [till gr. ψευδεπίγραφος, adj., med falsk titel. — Jfr epigraf] teol. skrift l. bok (i sin titel) tillskriven en annan person än den värklige författaren; särsk. om (en skrift l. bok tillhörande) en grupp icke kanoniska judiska skrifter författade under århundradena närmast före o. efter Kristi födelse, men tillskrivna gammaltestamentliga profeter o. dyl. o. med få undantag icke intagna i vare sig den grekiska l. latinska kyrkobibeln; särsk. i pl. Lundborg Petrusev. 24 (1893). —
-EPIGRAFISK10040, adj. teol. adj. till -epigraf. Pseudepigrafiska skrifter. Lundborg Petrusev. 5 (1893).
-BAS30~2, r. kem. (organisk) kemisk förening som först efter omlagring får de för en bas karakteristiska egenskaperna; jfr -syra. 2NF (1915). —
-EPIGRAF, se A. —
-GOTISK30~20. (i sht i fackspr.) om (senare tids) stil o. d.: som utges för att vara l. som felaktigt anses för att vara gotisk. 3NF 3: 695 (1925). —
-GRAM104, n. [till -gram] (i fackspr.) hemligt meddelande (brev o. d.) vars text för den oinvigde icke synes innehålla ngt av hemlig l. fördold natur. 3NF 22: 1091 (1936). —
-HALLUCINATION1010104 l. 30~10102. psykol. livlig o. detaljrik föreställning som uppleves med stark sinnlig tydlighet, men icke uppfattas ss. iakttagen med ögonen, utan ss. tillhörande den inre föreställningsvärlden. Schéele Själsl. 197 (1895). —
-HERMAFRODIT101004 l. 30~1002. (i fackspr.) person l. djur vars yttre könsorgan ha en abnorm struktur o. likna det motsatta könets, falsk l. skenbar hermafrodit. (Berglund o.) Andreen Körtl. 212 (1937). —
-HERMAFRODITISK1010040 l. 30~10020. (i fackspr.) adj. till -hermafrodit(ism). En pseudohermaphroditisk mansperson. TLäk. 1834, s. 211. —
-HERMAFRODITISM1010104 l. 30~10102. (i fackspr.) egenskapen l. förhållandet att vara pseudohermafrodit. FoFl. 1906, s. 94. —
-HEXAGONAL101004. miner. om kristall: som ser ut att tillhöra hexagonalsystemet (men i själva värket tillhör ett lägre symmetriskt system). Frosterus Min. 46 (1917). —
-HISTORISK30~020. om berättelse l. person o. d.: som felaktigt uppfattas ss. l. föregives vara historisk (se d. o. 4 a), ohistorisk. Reuterdahl SKH II. 1: 23 (1843). —
-HYPNOS1004. (i fackspr.) hypnosliknande tillstånd av lätt dvala med bibehållet medvetande, men med (starkt) ökad suggestibilitet. 3NF 10: 221 (1929). —
-ISIDORISK -i1sidå4–risk. [till namnet Isidorus] teol. (med orätt) tillskriven den spanske teologen Isidorus av Sevilla († 636); särsk. i uttr. pseudoisidoriska dekretalerna (förr äv. dekretalen l. grundsatsen), sammanfattande benämning på ett stort antal förfalskade kyrkorättsliga dokument (varav en samling utgavs av pseudonymen Isidorus Mercator) som tillkommo omkr. 850 o. som syftade till ett stärkande av biskoparnas självständighet. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 409 (1835). —
-ISOKROMATISK1010040. (i fackspr.) som skenbart är likfärgad; särsk. med. o. psykol. i uttr. pseudoisokromatiska tavlor, fält fyllda med olikfärgade runda fläckar, av vilka en del bilda en siffra vars färg är sådan att den icke kan skiljas från omgivningen av en färgblind, men utan svårighet läses av en person med normal färgsyn; äv. i uttr. pseudoisokromatiskt prov, utfört med pseudoisokromatiska tavlor. Löwegren Oftalm. 561 (1923: prov). SvUppslB (1935). —
-KLASSICISM10104 l. 30~102. (i fackspr.) falsk l. oäkta klassicism, antikimiterande stil; i sht litt.-hist. om dylik litterär stilriktning under 1700-talet; äv.: franskklassicism. Upmark Lübke 799 (1872). Det är i dessa .. dikter (dvs. Våren m. fl.) Kellgren .. går längst i pseudoklassicism. Sylwan Kellgren 46 (1912). —
-KLASSISK1040 l. 30~20. i sht litt.-hist. som tillhör l. utmärker en antikimiterande stil; antikimiterande; äv.: franskklassisk. NF 1: 343 (1875). —
-KRUPP30~2. med. (i sht hos barn förekommande) struphuvudskatarr som yttrar sig i nattliga anfall av skrällande hosta, heshet o. andningsbesvär, falsk krupp. Uhrström Hemläk. 162 (1879). —
-LÖGN30~2. psykol. barnslig osanning beroende på att barnet icke lärt sig skilja på allvar o. lek, skenlögn. Herrlin Minnet 269 (1909). —
-MORFOS1004. miner. mineral som är en omvandlingsprodukt av ett annat mineral o. utfyller det utrymme som detta tidigare upptagit. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 240. —
-NYM osv., se d. o. —
-PODIUM10400.
1) zool. protoplasmautskott som urdjur (i sht amöbor) o. vita blodkroppar kunna skjuta ut o. draga in vid sin förflyttning, skenfot; särsk. i pl. Thorell Zool. 2: 43 (1861).
2) bot. hos vissa mossor: bladlös förlängning på stammen, i vars spets sporhuset sitter. NF 15: 245 (1890). —
-POLITIKER 30~0200. (tillf.) person som ger sig sken av att vara en (klok l. insiktsfull) politiker utan att i värkligheten vara det. 1BorgP 276 (1714). —
-RAUK30~2. (i fackspr.) raukliknande bildning som icke tillkommit gm vågornas invärkan, utan gm att delar av ett bärgparti avskalats på annat sätt. SvNat. 1921, s. 143. —
-SFÄRISK30~20. mat. om buktig yta o. d.: med konstant o. negativt krökningsmått. NordT 1879, s. 325. —
-SKOP104. (i fackspr.) (av den engelske fysikern Wheatstone konstruerat) optiskt instrument l. stereoskop innehållande två reflekterande prismor l. speglar som kunna inpassas så att de ge en bild där höger o. vänster kastats om l. en skenbart omvänd bild av upphöjningarna o. fördjupningarna på ett föremål (konkava i st. f. konvexa osv.). Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 60. —
-SKOPISK1040. (i fackspr.) som innebär en subjektiv optisk villa. Pseudoskopisk företeelse, subjektiv optisk villa. NF (1889). —
-SKORPION10104. zool. individ l. art av den till spindeldjuren hörande ordningen Pseudoscorpionidea, klokrypare; särsk. i pl. ss. benämning på denna ordning. Uppl. 1: 153 (1901). —
-SYMMETRI10104. miner. hos vissa sammansatta kristaller uppträdande, skenbart högre symmetri än deras eget systems, beroende på att flera kristaller av låg symmetri blivit sammanfogade, mimesi. NF (1889). —
-SYRA30~20, r. l. f. kem. (organisk) kemisk förening som först efter omlagring får de för en syra karakteristiska egenskaperna; jfr -bas. 2NF (1915). —
-TUBERKULOS100104 l. 30~0102. med. om sjukdomstillstånd med tuberkelliknande granulationer (i lungor o. körtlar o. d.) orsakade av livlösa främmande kroppar l. av mögelsvampar, parasiter o. dyl. l. andra infektionsämnen. Hygiea 1905, s. 399. —
-UREMI10104 l. 30~102. med. om uremi erinrande sjukdom framkallad av vid åderförkalkning uppkomna blödningar l. proppbildningar i hjärnan. Sjövall Sjukd. 135 (1924). —
-VETENSKAP30~102. Rydberg Brev 2: 335 (1881). De kabbalistiska psevdovetenskaperna. NF 20: 492 (1897). —
-VULKAN30~02. (i fackspr.) vulkanliknande bärg som utstöter rök, lågor l. gaser, men icke lava. SvLittFT 1838, sp. 440.
Spalt P 2304 band 21, 1955