| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RETBAR re3tba2r, adj. -are. adv. -T.
1) fysiol. om organ(system), organdel, organism o. d.: som har förmågan att reagera för retningar, irritabel (se d. o. 2). Dalin (1855). Så länge nerven ännu är retbar. Hammarsten FysiolK 367 (1883). Hos den europeiska skogsrevan .. är det de retbara bladskaften som slingra sig omkring stöden. Tärnlund TropUrskog. 68 (1927). — jfr ORETBAR.
2) = RETLIG 2 (o. med samma bruklighet). Westerdahl Häls. 91 (1764; om mage). Framför allt böra spirituosa, kaffe och thé undvikas af blodfulla och retbara personer. Hallin Hels. 2: 425 (1885). Slemhinnan, som bekläder .. (spädbarnets matsmältningskanal) är mera blodrik, men också mera ömtålig och retbar än uti senare åldrar. Ribbing BarnFostr. 8 (1892). (Hennes) retbara nerver lugnade sig. Wester Aksakov Fam. 196 (1911). — jfr ORETBAR.
3) (†) om person l. ngns lynne: retlig (se d. o. 3). Ett hypochondriskt, retbart och misstänksamt lynne (hos E. XIV). Ekelund 1FädH II. 1: 65 (1830); jfr 2. Paul I .. (var) en häftig, retbar furste. Dens. NAllmH II. 2: 58 (1838). Dalin (1855).
1) fysiol. till 1: egenskapen l. förhållandet att vara retbar, irritabilitet. LBÄ 44—50: 362 (1801). Hjärnbarkens retbarhet. Gadelius Själsl. 1—2: 76 (1921).
2) till 2; = retlighet 2 (o. med samma bruklighet). Polyfem IV. 9: 2 (1811). Matsmältningsorganen (hos späda barn) utmärkas genom sin stora retbarhet. 2NF 2: 938 (1904).
Ssgr (till retbarhet 1, fysiol.): retbarhets-grad, r. l. m. grad av retbarhet. FörhLäkS 1866, s. 292. 2NF 22: 1485 (1915).
Spalt R 1546 band 22, 1958