RUCKLA ruk3la2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr RUCKEL, sbst.2
Ordformer
(ruckl- 1771 osv. rukl- 1769—1814)
Etymologi
[etymologiskt identiskt med RUCKLA, v.2; jfr sv. dial. (Finl.) ruckla, vackla, vara lös, vara sjuk m. m.]
(ngt vard.) festa, rumla, supa; leva i sus o. dus, föra ett utsvävande liv. I Gröningen, där jag i tvänne dagar ruklade med de skälmske Studenterne. Wallenberg (SVS) 1: 97 (1769). Hvad jag förnämligast önskar af en medarbetare är .. att han är ordentlig i sitt uppförande och icke rucklar. UrKorrCronholm 64 (1863). Och pojkarne spela och skäras med knif / och ruckla hvareviga dag. Fröding Guit. 53 (1891). De manliga lärarna kunde ruckla lite, älska lite, och kunde ändå stå där i katedern som om ingenting hänt. Lo-Johansson Gen. 71 (1947). — jfr FÖR-, GENOM-RUCKLAD. — särsk. i p. pr. med adjektivisk bet.: utsvävande, rucklig (se RUCKLIG, adj.2). Rucklande vanor. Wirsén Krit. 104 (1890, 1901).
Särsk. förb.: RUCKLA BORT10 4. (ngt vard.) gm rucklande förslösa l. förstöra (ngt); förspilla (tid) med rucklande. Nordforss (1805). (Jag har) sofvit bort dagen, och rucklat bort natten. Knorring Cous. 3: 29 (1834). Det talades om .. att doktorn dödsdömt honom, att det var därför han rucklat bort allt sitt. Martinson OsynlÄlsk. 52 (1943). —
RUCKLA UPP10 4. (ngt vard.) gm rucklande förslösa (ngt). De hade rucklat upp sina pengar vart efter de förtjänat dem. Hedenvind-Eriksson Hjul. 183 (1928).
Avledn.: RUCKLARE, m.(||ig.). (ngt vard.) person som rucklar l. brukar ruckla, ”rumlare”; utsvävande person, vivör; drinkare, ”suput”. Holmberg 2: 687 (1795). En rucklare utan annat mål, än att förstöra lätt bekomna penningar. Wingård Minn. 7: 31 (1847). En storgodsägare på fallrepet, rucklare och spelare. Martinson OsynlÄlsk. 51 (1943).
Ssgr (ngt vard.): rucklar(e)-broder. supbroder. Östergren (1936).
RUCKLIG, adj.2, se d. o.
Spalt R 2743 band 22, 1959
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
