Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄTA rä3ta2, v.2 -ade, äv. -er, rätte rät3e2, rätt rät4 (pr. sg. -ar Sahlstedt (1773) osv.; -er Forsius Phys. 262 (1611), Juslenius 392 (1745)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. räta, rätta, reta; jfr nyisl. ræta i uttr. það rætir undir ánni, tackans juver börjar att svälla, ræta upp ær l. kýr, stryka l. draga i tackors l. kors spenar, tills det kommer ut mjölk; av omtvistat urspr. (jfr Bergman Samnord. ē 78 (1921), Lindroth ÖlFolkm. 1: 200 (1926))]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om hona av husdjur, i sht ko: (i slutet av dräktigheten) få l. ha av mjölk svällande juver (äv. med inbegrepp av ansvällning av könsdelarna); förr äv. om havande kvinna: vara nära sin nedkomst. Forsius Phys. 262 (1611). Räta .. (dvs.) gå på fallande fot. Lind (1749; om kvinna); jfr FALLA II 1 e. Vid dragning uti spenarna visar sig först en vattenaktig vätska, senare en gulhvit mjölk, blygden begynner äfven svälla. Detta kallas att kon rätar. Hallenborg HusdjSköts. 16 (1889). Gunterberg Hjälpr. 1: 238 (1896; angivet ss. bygdemålsfärgat).
2) (†) om juver: svälla (av mjölk); anträffat bl. i p. pr. i adjektivisk anv., i uttr. (stå) med l. på rätande juver, ss. beteckning för att ko är nära att kalva. Een quijga medh rätande juder. BtFinlH 2: 336 (1670). Kon står på rätande jufver. ÖoL (1852).
Ssgr (till 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): A: RÄTE-GIV, r. l. f. [jfr sv. dial. rätegev] om den rikligare utfodringsportion som gives åt ko som ”rätar”. Så snart Koen börjar räta, måste hon hafva sin rätegif. Boije Landth. 165 (1756).
B: RÄTNINGS-GIV, r. l. f. ((†) n. Fischerström) [jfr sv. dial. rätningsgev] = räte-giv. Fischerström 2: 398 (1780).

 

Spalt R 3992 band 23, 1961

Webbansvarig