Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖTA rø3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. slang röta; av ovisst urspr.; möjl. etymologiskt identiskt med RÖTA, sbst.1 (o. urspr. betecknande otur)]
(starkt vard.) tur, lyckträff; äv.: otur. Expressen 1959, nr 99, s. 3 (anfört ss. yttrat 1911). Därs. 1946, nr 305, s. 19. Jag vågar knappast tänka på vilken röta du hade, pustade Vikbo. Trenter Eld 283 (1949). Expressen 1959, nr 91, s. 3 (äv. om otur). jfr: Nästa morron har jag oröta hela vägen. Jag sover för länge (osv.). Stenberg Chans 29 (1961).

 

Spalt R 4602 band 23, 1962

Webbansvarig