Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SJASKA ʃas3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) gå l. hasa sig fram med klafsande steg, sjafsa l. lafsa. WoL 1286 (1889: ”sjaska” .. i väg). När hon sjaskade över golvet och öppnade dörren (osv.). Blomberg GlädjLiv. 63 (1920).
2) i fråga om nedsmutsande o. i anv. som ansluta sig härtill; ss. senare led i ssgn NED-SJASKA o. i särsk. förb. (se SJASKA NED, TILL m. fl.). —
SJASKA IN10 4. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 1: klafsa in l. hasa sig in. Didring Malm 2: 30 (1915). —
SJASKA NED10 4 l. NER4. (ngt vard.) till 2: göra (ngn l. ngt) sjaskig(t), smutsa ned (ngn l. ngt); äv. i utvidgad anv. l. mer l. mindre bildl. Wranér Ulf 53 (1890). Vi 1947, nr 27—28, s. 22 (bildl.). jfr nedsjaska. särsk. refl., i uttr. sjaska ned sig, smutsa ned sig; äv. bildl.: skämma ut sig l. komma på dekis. Ekelund Ag. 29 (1913; bildl.). —
SJASKA OMKRING10 04. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 1: klafsa l. hasa sig l. gå omkring (sysslolös); i sht om kvinna. WoL 1526 (1889). —
SJASKA UT10 4.
1) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 1: klafsa ut l. hasa sig ut. Didring Malm 2: 31 (1915).
Spalt S 2801 band 25, 1968