Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SJÄLAHUS ʃä3la~hɯ2s, sbst.2, äv. (tillf.) SJÄLHUS ʃä3l~, äv. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) SJÄLOHUS ʃä3lω~ l. SÄLOHUS sä3lω~, förr äv. SÄLHUS l. SÄLAHUS l. SALOHUS, n.; best. -et; pl. =.
(numera bl. i skildring av ä. förh.) byggnad använd för välgörande ändamål l. anstalt med välgörande syfte, i allm. skänkt ss. själagåva l. uppförd resp. grundad (o. underhållen) med hjälp av medel skänkta ss. själagåva; särsk. om härbärge åt vägfarande i ödemark; jfr SJÄLA-BOD, sbst.1, -GÅRD, -STUGA samt HELGEANDS-HUS. Lagerbring 1Hist. 1: 417 (1769; om medeltida förh. i Jämtl.). Midt på skogen var ett så kalladt Sälohus, ett af dessa föröfrigt obebodda härbergen för resande och varor, som underhöllos der väg, i synnerhet köpfärd, framgick genom obygder. Geijer SvFolkH 1: 64 (1832). I eller vid (stads-)kyrkan (i Kalmar) funnos (på 1400-talet) sju kapell .., (bl. a.) ett Själakapell, som hade samband med stadens fattigstuga eller ”själahus”. Olsson Herdam. 2: 15 (1947). Moberg FörrädL 209 (1967; om förh. i Smål. på 1520-talet).
Spalt S 2998 band 25, 1969