Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKARRA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(†)
1) om (person med) vasst l. sårande verktyg l. föremål: rispa (upp) l. skrapa l. lätt (l. ytligt) skära l. såra (ngn l. ngt); äv. dels i uttr. skarra inne på ngt, skära in i ngt?, dels refl.: rispa l. lätt (l. ytligt) skära l. såra sig. PErici Musæus 1: 93 a (1582). (Han) sköött honum på hanns föreskinn (dvs. kyller?). Då wred .. (den beskjutne på sig), så att lodett skarrede inne på föreskinnedt. VadstÄTb. 140 (1589). Hugget .. (har) nogot skarrat hufuudhskålen. VRP 1648, s. 302. Reenhielm ThViik. 45 (1680; refl.). (Han) slog D. med handen för pannan, så att huden något skarrades. NVedboDomb. Höstt. 1757, § 110. särsk. ss. vbalsbst. -ande, konkretare: rispning l. rispa. Lindestolpe Frans. 57 (1713). (Han) fick ett skarrande af (hirschfängar-)udden i pannan. NVedboDomb. Höstt. 1770, § 130.
2) vålla en rivande l. skärande smärta; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande, konkretare: rivande l. skärande smärta. När blodhet går ifrå menniskion med stoort skarrande och inwertes rijffuande (har man ”blodgång”). BOlavi 53 b (1578).
3) gräva (ner) o. d.
a) krafsa ner (ngt i jorden). När .. (invånarna i Valakiet) allenast skarra Hwetekornet så diupt i Jorden at thet är betäckt, så bär hon stoor ymnigheet. Rålamb Resa 22 (1658, 1679).
Spalt S 3593 band 26, 1970