| Publicerad 1972 | Lämna synpunkter |
SKORPA skor3pa2, v. -ade.
refl.: förvandlas l. hårdna l. stelna till l. bilda skorpa; äv. i p. pf.: förvandlad l. hårdnad osv. till skorpa. Det gällde (för eldaren) att lätta på den glödande (kol-)massan (i fyren), så att man fick luft under, och ruska om den, så att den inte blev kompakt och inte skorpade sig för mycket. Mörne Väg. 103 (1927). Vägkanten är knaprig av skorpad sörja. Barthel Skärg. 70 (1952). — särsk. motsv. SKORPA, sbst. 1 g: bilda sårskorpa, ruva sig. Såret hade skorpat sig. VetAH 1766, s. 78. IllSvOrdb. (1955).
Spalt S 4631 band 26, 1972