Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVITTRA skvit3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SKVITTER, sbst.1
Ordformer
(skvittra (squ-, sqv-) c. 1670 osv. sqvitra (squ-) c. 1600—c. 1730)
Etymologi
[sv. dial. skvittra; jfr nor. dial. skvitra; av ljudhärmande urspr. (jfr KVITTRA, SKVATTRA, v.1, SKVITTA, v.1, SKVÄTTRA, v.1). — Jfr SKVITTRA, v.2]
JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30 (utan angiven bet.); möjl. till SKVITTRA, v.2
1) (numera i sht i vissa trakter) om fågel: frambringa en serie av korta, pipande läten, kvittra o. d.; jfr SKVITTA, v.1 1. Sylvius Curtius 201 (1682: sqwittrande, vbalsbst.; om svalas läte). De små ”tetorna” (mesarna ..) bådade lycka, då de ”skvittrade” på höger sida. Modin GTåsjö 307 (1916).
2) (†) om skata: skvattra, skratta. Skatar haffva skrijat och squittrat om natten. Gyllenius Diar. 275 (c. 1670). Broman Glys. 3: 286 (c. 1730).
3) (numera bl. tillf.) om ekorre: frambringa ett högt, mer l. mindre pipande (l. smackande) ljud; jfr SKVATTRA, v.1 2, SKVITTA, v.1 2. Han löper som een Hara, / Sqwittrar som een Ikorn. Celsius Ordspr. 1: 616 (1708).

 

Spalt S 5432 band 27, 1974

Webbansvarig