Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLABB slab4, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[möjl. utlöst ur SLABBLINA]
sjöt. om tåg l. lina o. dyl. l. om segel: lös (se d. o. 20 (b)) l. slak l. slapp, icke anhalad l. spänd l. styv; jfr SLACK, adj. 1. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 315 (1796; om rundslag). Är .. (ett segels akterkant) för hårdt hophållen i fållning eller likning, så backar den, och är den för slabb, slår den bidevind, så att hela seglet skakar. TIdr. 1887, s. 180. Hägg TretungFl. 379 (1941; om förtöjningstrossar). Rydholm (1967).
Ssgr (numera i sht i skildring av ä. förh., sjöt.): SLABB-DUK. slabb segelduk. Frick o. Trolle 192 (1872). —
-GÅRDING. om var o. en av de gårdingar som sitter på akterkanten av ett undersegel (o. som vid seglets beslående hänger slabba för att icke hindra seglets upprullande på råns främre o. övre sida); jfr slabblina, slapp-gårding. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856).
Avledn.: SLABBNA, v. (numera mindre br.) sjöt. om tåg l. lina o. d.: bli slabb; stundom äv. i utvidgad anv., om tidvatten: avta, minska i styrka (jfr slack, adj. 3). Pihlström SkeppAflöpn. 1: 41 (1796). Platen Glascock 2: 159 (1837; om tidvatten). TIdr. 1882, s. 160 (om tross). Klint (1906).

 

Spalt S 6241 band 27, 1976

Webbansvarig